Sidor

torsdag 30 december 2010

Dag 22 – Det här upprör mig

Människor och kapitalism.

Människor för att vi likt parasiter har tagit över jorden skoningslöst och utan någon som helst ödmjukhet. Samtidigt som vi är en art som har enorm förmåga till empati och självkännedom. Men när jag tänker på det så kommer jag fram till att det handlar om trygghet. Vilka behov man har tillfredsställda. Att ha möjlighet att känna empati och nå självkännedom är ett privilegium. En lyxvara som vi i väst har fått för mycket av. I stället för att bli de lyckligaste, bästa människorna på jorden har vi blivit psyksjuka, egotrippade, bantande, växthuseffeksblundare.

Vi som har allt.
Varför måste vi ha mer?
Varför måste vi ha mer?!

Och där någonstans kommer kapitalismen in. En produkt av människans girighet.
Att låta pengar styra ett samhälle leder till ekonomisk utveckling, javisst. Men på vems bekostnad? Jag tycker inte att ett samhälle ska vara uppbyggt så att människor kläms emellan deras girighet och deras moral. Människans girighet sträcker sig mycket längre än dess ödmjukhet. Framförallt i pressade situationer.

Ibland tänker jag att det är bättre att alla har det bra än att vi når någon slags utveckling på bekostnad av andra människor än oss själva.
För vad ska vi med alla pengar till egentligen?

Dag 21 – Ett annat ögonblick

007

001

006

010

008

009

011

Det här ögonblicket är i form av en stekhet sommardag från förra sommaren när jag befann mig i Bergsjön i Göteborg med Sven och hans Hasselblad i högsta hugg.

Alla bilder utom den på mig (som är tagen utav Sven) är tagna av mig och jag kan lova att jag var lycklig hela tiden.

måndag 27 december 2010

Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag


Läs artikeln här.

Julafton

julafton
julafton2

Snö upp till knäna, korv med bröd och mitt hår som luktar rök.
Sedan filmkväll med Manhattan, Lilja 4-ever, Bagdad Café och så mycket godis och mat att alla fick magkatarr.
Finns det någon gräns på mitt bloggande idag? Nej!

I dag (eller, rent tekniskt igår) tog jag mig äntligen ut från huset (såhär i juletider är det lätt att tro att man faktiskt har växt fast i någon fåtölj....med en pepparkaka i handen såklart). Sebastian hämtade upp mig i batmobilen och vi for iväg mot replokalen där vi satt och bläddrade igenom hela Håkans fina fotoalbumssmåtextersbok. Sedan jammade vi tills jag var övertygad om att jag var tvungen att åka hem för att packa (ska till mitten av smålands djupaste skogar imorgon, Gislaved). Men har jag packat? Svaret på den mycket okomplexa frågan är nej.

Dag 20 – Den här månaden

is

Den här månaden har präglats av väldigt mycket att göra, nostalgitrippar, ledsenhet och mänger av musicerande.

Månaden började med nervositet och exaltation över konserten som sedan gick fantastiskt bra. Dock resulterade det som det alltid gör när jag satsar allt jag har på något i någon slags baksmälla i form av ett hål i mitt mentala bröst.

Det där hålet fylldes delvis av nostalgirus om nätterna, fotograferande och massor av häng i replokalen. En hel del sms har skickats under månaden. Jag har gått på möte med Samuel, hängt med Sebbe, firat jul, seriöst funderat på att bli eremit, gått en promenad mot solen, halkat och nästan ramlat på isen, halkat och ramlat på isen.

samuel

Dag 19 – Detta ångrar jag


Jag är en sån, som inte ångrar någonting.


Dag 18 – Min favoritfödelsedag

Har inga större födelsedagsminnen, bara en allmän varm känsla i bröstet.
Att min favoritfödelsedag är min favoritfödelsedag har inte ett dugg att göra med att jag fyllde år.

Det var musikdirektfinal i kåren vid högskolan dagen innan min födelsedag. Jag sprang runt som en liten nervös tant med min farfars gröna hatt och hade väldiga problem att få ordning på mig själv. Jag skulle spela nästan sist och efter att brandlarmet hade gått och alla hade fått evakueras ut och sedan gå in igen så blev det ytterligare försenat. Jag var som sagt ett riktigt yrväder och satt inte stilla en sekund. Jag sprang runt och hälsade på folk, dansade ringdans, stämde min gitarr tvåmiljoner gånger och vägrade äta bananen som mina föräldrar förtvivlat försökte få i mig.

När klockan var halv elva och det började närma sig min tur att spela så hade jag ingen energi kvar. Jag mest satt och kände mig tom och trött. När jag gick in i rummet jämte scenen så kände jag mig tom. Men när jag satte mig ner där, tittade mig själv i spegeln och spelade några toner på gitarren så kom det plötsligt tillbaka som en stor adrenalinkick som jag inte hann kontrollera innan det var dags. När jag stapplade ut på scenen med min gitarr i handen så uppstod det lite jubel. Mina klasskompisar skrek mitt namn. Det kändes fantastiskt. Skakigheten höll i sig halvvägs in i första låten men sedan kändes det bara underbart. Hela det stora runda rummet var tyst. När det var över kände jag mig lättat och kunde återgå till att vägra äta banan.

Någon timme senare så var det prisutdelning. Jag fick priset för bästa enskilda prestation. Det var fint och jag är ganska säker på att det då hade slagit över till min födelsedag.

Dag 17 – Mitt favoritminne

Vilket sätt! Som om jag skulle vilja rangordna mina minnen?! Som om det ens skulle gå?!
Ibland minns man ingenting.
Ibland minns man allt.
Just nu minns jag ingenting

Men jag kan berätta ett fint minne jag har. Det utspelar sig för ganska exakt ett år sedan. Vi var hemma hos Mathilda i Trälshult (nästan) alla syltsystrarna. Vi åkte pulka, grillade korv, drack varm choklad och tittade på film. Men det är inte det jag framför allt minns.

När vi hade gått och lagt oss i en fin rad så nära elementet vi vågade utan risk för att något skulle brinna upp så låg jag, Sara och Anna och pratade. Om allt och ingenting. Livet. Och någonstans där så kände jag för första gången att jag hade hittat vänner i min egen ålder, i min närhet som jag verkligen kunde prata med. Som förstod mig och som i alla fall gjorde ett försök att förstå sig själva. Vi låg där halva natten och pratade tills vi somnade och sedan väcktes på morgonen av att Mathildas mamma hade gjort pannkakor.

fredag 24 december 2010

IMG_8864

IMG_8857

dö inte av stress
ät så mycket du bara vill och orkar
tänk inte bara på de som har det svårt utan försök att göra någonting också
fira jul precis som DU vill om det så är helt ensam mitt ute i en kolsvart skog framför en brinnande eld.

God Jul

torsdag 23 december 2010

Dag 16 – Min första kyss

Jag kommer inte ihåg min första kyss men om jag får göra en kvalificerad gissning så var det förmodligen i någon buske med en 1,30 cm lång pojke med fjunigt hår.

Något jag däremot kommer ihåg är när min underbara, snälla lågstadielärare kallade in mig och precis en sån där pojke med fjunigt hår och berättade för oss att man kan pussas och kramas med varandra men att vi var för unga för att tungdansa. Vi gick i trean så hon hade förmodligen rätt.

Men vad hjälpte det. Från och med då så lekte vi sanning eller konsekvens hela rasterna.

Dag 15 – Mina drömmar

Billy
Sebbe
nima

tisdag 21 december 2010

Replokalen

IMG_8885

IMG_8891

IMG_8913

IMG_8915

IMG_8920

Dag 14 – Min favoritmusik

En hel hög med låtar som jag tycker är jättejättebra.

Klicka

En gnutta Edward Sharpe & The Magnetic Zeros med deras ärlighet och deras enorma kärlek till musiken.
En matsked Thåström med allvar, mörker, rotlöshet, hopplöshet och hängivenhet.
Ett uns Björk med hennes lekfullhet och flödande kreativitet som skapar musik som kanske är större än oss själva.
En deciliter Kent och deras sanningar som får en att gråta inombords, och Jocke Bergs svepande stämma som en kall hand på pannan.
En aning The Knife med deras genialiska låtarrangemang och samhällsförändrande musik med ett litet ironiskt leende på läpparna.
En tesked Mumford & Sons musik som små små explosioner i mig. Som ett ständigt crescendo. Som att springa och aldrig stanna.
En näve Regina Spektor med hennes totalt obegränsade musikalitet. Den enda jag känner till som behärskar att sjunga fult snyggt.
En kopp José Gonzalez med hans lågmälda fantastiska gitarrspel och sång. För att hans musik får mig att veta vad jag vill syssla med.
En milliliter Yann Tiersen med sitt emotionella pianospel som får mig att förstå precis exakt vad han menar. Vackert som solen när den försvinner längst bort på himlen.

Och en hel liter annat som är fantastiskt av helt olika anledningar eller kanske rentav precis samma.


Nyårslöfte: Jag ska aldrig begränsa min kreativitet igen.



söndag 19 december 2010

Dag 13 – Den här veckan

Den här veckan hade potential att bli en jättebra vecka. Men något i mitt huvud är fel just nu. Är det serotoninbrist eller bara en olycklig kombination av saker som hänt, eller inte hänt? Jag vet inte.

I måndags gick jag långpromenad och knäppte massor av fina bilder. Promenaden fungerade.
Tisdagen kommer jag knappt ihåg.
På onsdagen skrev jag samhällsprov, blev intervjuad av Hallandsposten och hade lång fotolektion som vanligt.
Torsdagen höll på att gå riktigt åt helvete, men på något sätt så hamnade jag i Samuels lägenhet drickandes te och småpratandes om politik, datorspel och ingenting alls. Sedan gick vi på bokcafémöte på ABF och jag åt upp alla deras pepparkakor och drack mer te.
På fredagen vankades det julavslutning och det var verkligen jätteroligt att gå in i julpyntade Bergmansalen och njuta av bra musik och fint sällskap. När vi hade fått jullov så stack vi iväg till stan för att fira men peppen var så låg att jag flydde för att rädda min väska från replokalen istället. Sedan tog vi oss mot Laholm för musiklyssnande, bananätande, smådansande och gitarrspelande. Det bästa med kvällen var golvvärmen i badrummet. Sedan tog jag mig hem i kylan och kollapsade hemma. Tre veckors jullov sitter fan inte fel.
I lördags så var jag på nolltrefem och lyssnade på band hela kvällen. Det roligaste som hände var när ett punkband började bråka mitt i spelningen. Träffade min exbandkompis Nallen där också och det var jättekul att snacka med henne.
I dag har jag mest degat. Tog en promenad, målade lite i en bok, snackade lite med Sebbe och bakade lite fruktkaka till jul.


imorgon så ska vi så smått börja spela in.....hihihi
IMG_8799


När det snöar i Bergman ska jag älska dig igen.



Julavslutning på den bästa skolan

IMG_8689

IMG_8657

IMG_8510

IMG_8521

IMG_8560

IMG_8609

IMG_8495

I Fredags var det den legendariska julavslutningen på Sture. Årets hemliga gäst var fina, duktiga Linnea Henriksson iklädd en miljon paljetter. Fredrik stod och log stolt när hon rev av Black Velvet. Hon gick nämligen själv på Sture för inte allt så länge sedan.

lördag 18 december 2010

Dag 12 – I min handväska

Nu i dagarna så har min väska komiskt nog varit på vift. Den har legat alldeles ensam i replokalen men igår så lyckades jag tillslut hämta den därifrån.

Det här är vad den innehåller:
Nycklar i en kedja. När jag gick i högstadiet så var det mycket effektivt att kunna sätta fast nycklarna i byxorna så att de inte skulle kunna bli stulna.
Min röda moleskineanteckningsbok som är fylld av mindre eller större funderingar i textform.
Plånbok från fairtradebutiken i stan. Fick den i julklapp av mina föräldrar för några år sedan.
En hög med pennor, mer eller mindre fungerande.
Läppbalsam i fin fin metallburk (burk föresten, vilket roligt ord!)
Antirasistiska klistermärken från Ung Vänster.
En glittrig sten från Tjörn.
Hjärtformad reflex från Länsförsäkringar.
Knark (huvudvärkstabletter).


handväska

Dag 11 – Mina syskon

Jag har en bror, en storebror. Vi kommer vara vänner hela livet.
När vi var små så brukade vi leka Pippi och Ormen. Jag var Pippi och han var Ormen och när vi lekte den leken så var vi alltid sams. Vi brukade dra ut madrasser över hela vardagsrumsgolvet och leka att vi seglade iväg på en flotte till något främmande land.

Nu för tiden så arrangerar vi spelkonvent, tittar på Tim Burtonfilmer och äter scones ihop. Ibland känns det som att det inte finns någon jag känner så väl som honom.

Han är en fantastisk person. Fruktansvärt principfast, väldigt omtänksam (oegoistisk och självuppoffrande på alla bra sätt) och med oerhört stor integritet och stolthet.

Alla borde få ha en storebror.
Någon att ringa till när ens dator med hela ens liv på har dött. Någon det omöjligen kan bli obekvämt att vara med. Någon som vet var man kommer från. Någon att lita på fullständigt.

onsdag 15 december 2010

båt

båt

båt 2

Hittades på min promenad mot solen i måndags.

Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag


Läs artikeln här.

Dag 09 – Min tro

På det religiösa planet så är jag en mycket vilsen människa.
Jag skulle vilja ha en religion. Regler att följa, förutbestämda värderingar och livet efter döden säkrat. Men någon religion har jag inte. För att jag inte vill nöja mig med en enkel förklaring. Eller för att jag föddes som en envist ifrågasättande människa.
Eller förmodligen mest för att mina föräldrar inte har någon religion.

Men tro kan man ju göra ändå.
Jag tror på människors styrka att klara av nästan vad som helst
och på naturens fantastiska återhämtningsförmåga.

Vad är inte religion om det periodiska systemet?
Eller en atoms uppbyggnad och att allting som finns är uppbyggt av precis sådana atomer.
Vad är inte religion om den mänskliga hjärnan?
Jag tror på mänskligheten,
och dess girighet.

Jag tror inte att människan är god (och vad är ens godhet?)
Men jag tror på att människan strävar efter att uppnå kongruens.
Balans mellan vad man är och vad min vill vara.
Som allt annat i naturen strävar vi efter balans.
Inget mer,
inget mindre.

tisdag 14 december 2010

destination -3,75°

plats 0,7

plats 0,71

Tog en flertimmarspromenad mot solen för att få upp mina serotoninhalter en aning.

måndag 13 december 2010

lustanten no 1

anna 1

anna 2
ljus

helia

lustant

lucia

lucia eld

johanna

Dag 8 - Ett ögonblick

Jag har ett ögonblick, sparat långt ner i mina fickor.
Sommaren hade varit närvarande ett tag.
Jag hade legat på gräsmattor i parker med en pojke som var det bästa sällskapet jag någonsin hade haft men som jag senare var tvungen att sticka kniven i när jag sprang rakt in i min andra kärlek.
Det hade varit en bultande, uppslitande kamp att första gången släppa taget om den där blonda pojken i hatten. Så när han somnade i mitt knä efter att vi hade dygnat i sommarnatten så var det någon slags enorm upprättelse. Som en skatteåterbäring.

Men det var inte det ögonblicket jag ville berätta om.

När vi med hög puls igenom datorteknik hade bestämt oss för att vår tid skulle börja så började den enorma väntan på tio dagar. Anspänningen var så stor att det gjorde ont i mig. Men inte sorgont, utan glädjeont. Hur man nu ska definiera det.

Men tillslut efter en tusen miljoner år så var det dags. Jag åkte till stationen flera timmar innan och satt där, och väntade. När det bara var några minuter kvar så fick jag svårare att andas. Men tillslut, äntligen äntligen äntligen så rullade det där tåget in på stationen och jag visste visste visste att det innehöll den människa av kött och blod som betydde hela världen. Jag visste att han var där och att han alldeles strax skulle komma ut på perrongen.

När han kom ur tåget så gick jag rakt mot honom. Han bar hatt och såg ut precis sådär som han skulle. När vi var en armlängd från varandra så ställde han ner sin väska och kramade mig.
Folk försvann från perrongen, tåget åkte iväg och klockan fortsatte gå men vi, vi stod kvar och kramade varandra.
vid fönstret

Kände att det behövdes en bild här nu.
Fönsterhäng.

söndag 12 december 2010

Dag 7 - Min bästa vän

Om någon hade frågat mig för ett halvår sedan så hade jag utan tvekan svarat att Johan var min bästa vän och om man har varit tillsammans så länge som vi hade så är det nästan olagligt att inte fortsätta vara det. Men jag tror aldrig att jag kommer fungera så. Jag tror aldrig att jag kommer binda mig till människor på det sättet. Bara människor jag vill kyssa i tält byggda av lakan under stjärnhimlar gjorda av självlysande plast.

Så,
jag har ingen bästa vän.
Och jag får till och med anstränga mig själv för att inte tycka synd om mig själv när jag säger det.
Det är inte ett dugg synd om mig.
Jag som person har väldigt lätt att öppna mig för människor jag litar på och jag har inte särskilt svårt att lite på folk (man kan se det i deras ögon). Jag är väl helt enkelt inte van vid att bli bedragen.
På något sätt finns det folk runt omkring mig som tycker om mig. Även när de hatar mig så tycker de om mig och jag tycker om dem så fruktansvärt mycket. Människor jag kan skapa andrum hos. Människor som kan skapa andrum hos mig. Och en hel hög ytliga bekantskaper, människor som kramar mig på stan och jag kramar tillbaka och tar åt mig.

Och människor som inte ens förstår mig alls. Men som ändå släpper in mig, lyssnar på mig och behåller mig.

Och människor som jag kan göra vadsomhelst med och det blir ändå det roligaste jag någonsin varit med om.

Och människor som envist hör av sig trots att jag är så självupptagen att jag mest bara vill spy på mig själv.

Nu såhär i tankarna så börjar jag fundera på hur man kommer nära mig, och kanske är det så att de som kommit allra närmast är de som kritiserat och brutit ner mig. Men det kanske är så människan fungerar. Man ger inte frivilligt bort sin integritet.

Jag vill höja en liten flagga (i glada färger med ett utropstecken på ) för alla ni fina.
You know who you are och tänk på att jag tycker om er ungefär en handflata mer än vad ni tror.

Dag 6 - Min dag

Vaknade alldeles för varm (när jag gick och la mig så frös jag fruktansvärt mycket så jag sov med långkalsonger och elementet på högsta värmen). Jag var tvungen att öppna fönstret och få i mig lite nollgradig luft för att kunna tänka.

Åt en långsam frukost och pratade lite politik med mina föräldrar för att sedan ta mig till min dator för att skriva blogginlägg och mail. Sedan passerade dagen mest. Lite sådär lagom ineffektivt.

Framåt kvällen så fick jag skjuts till stan för att sedan gå till nolltrefem och titta på mina kära vänner i Prins Blå spela jullåtar. Efteråt så väntade Sebbe på mig och vi körde iväg till repan. Någonstans här började dagen flippa ut.
När vi upptäckte att någon hade tagit PA:t och typ allting annat så började vi städa klädda Vincent Vicious t-shirtar och nazikängor (som jag dessutom hade satt hjul på som blinkade som om det var disco). Sedan lirade vi tills jag trodde att jag skulle få tinnitus. Kvällen avslutades fint med att vi spelade fotboll med en basketboll inomhus.

Nu är jag skapligt trött och ska titta på Pettson och Findusjulkalendern från 93.

lördag 11 december 2010

Dag 5 - Det finaste jag vet

Snö som faller i ljuset av en gatlykta med natten som fond.

Ögon när de ser en.

Ögon när man ser ända in.

Det där ögonblicket precis efter att man slängt sig ut och innan man vet om man kommer fångas eller avfärdas och lämnas åt sitt öde. Gravitationslöst ögonblick.

Motljus

När man är ute en sommarnatt, det regnar och huvudet är totalockuperat av tankar om en särskild person och man vet att man hade gjort vad som helst för att gå där med den personen men ändå så trivs man, alldeles själv.

Tändsticksaskarna jag hittade hos mormor som heter La Petite och är guldiga med pastellfärger.

Empati

Att vakna i samma säng som någon annan en lördagsmorgon och inte ångra något.

Cellomusik

Att befinna sig någonstans och veta att det inte finns någonstans i hela universum som man hellre skulle vilja vara.

När du berättar om solnedgången och man kan se den i dina ögon.

Luciatåg i mörka kyrkor.

Sven Bergersjö.

torsdag 9 december 2010

Dag 4 - Det här åt jag idag

mat

Det finns tillräckligt många människor i världen som sysslar med att få mat att se fin ut tänkte jag och gjorde ett ganska vidrigt kollage av vad som har gått igenom mitt tarmsystem idag.
För er mindre visionära människor som inte ser vad det föreställer så ska jag gå igenom det systematiskt och pedagogiskt.

Överst har vi min frukost, två mackor med leverpastej och gurka.
Efter detta lunchen bestående av pasta och någon slags soppa som jag använde som sås.
Sedan stoppade jag i mig en risifrutti med kardemumma och hallonsås.
Till middag blev det fläskpannkaka och såhär på kvällskvisten kränger jag choklad.

tisdag 7 december 2010

Dag 3 - Mina föräldrar

Jag känner lite såhär, att jag vill inte hänga ut någon så jag tänkte väldigt subjektivt försöka berätta om mina föräldrar.

Mina föräldrar är lite som superhjältar. De har sina vanliga knegjobb men i själen är mamma författare och pappa arkeolog. Bruce Wayne by day, Batman by night.

De gör vad de älskar men på ett sådant sätt att de slipper göra sig beroende av lönsamhet. Och det tycket jag är väldigt sympatiskt. Båda är lika ambitiösa och engagerade i det de gör och de gör det fantastiskt bra.

Jag ser upp till deras sätt att skapa hem. En varm känsla som börjar i magen och sprider sig ända ut i fingertopparna. Att sätta på en kanna te och bara prata om livet en hel kväll. Att de alltid alltid alltid har tid för mig. Att de alltid alltid alltid försöker hjälpa mig, och bolla tankar med mig och detaljanalysera varje ord som kom ut ur hans mun. De är alltid stolta över mig, vad jag än gör.

Att berätta hur de är, är att berätta hur jag är och hur jag blev så.

måndag 6 december 2010

Dag 2 - Min första kärlek

Det är svårt att veta när man började känna kärleken istället för att bara härma den. På ett sätt så tror jag att jag har varit kär hela livet.

Men jag kan berätta om en gång.
En skälvande omskakande gång.

Det var en pojke, han hade mörkblont hår och sårbara ögon.
Det är lustigt hur väl man mins sådant när man går bakåt i huvudet.
Jag vet inte hur det började men jag tänker mig det som ett litet, litet frö som såddes i mig. Jag minns hur han stod i fönstret till vårt klassrum och det var vår och luften bar med sig en lätthet. Jag pratade med honom om nätterna på msn och lyssnade på Blink 182 varenda sekund. Det finns låtar som fortfarande får mig att bara tänka på honom.

Han målade naglarna svarta och spelade gitarr till och med när han inte spelade gitarr. Alltid med känslorna på utsidan. Jag minns att han hjälpte mig med någonting längst ner i den mörka högstadiekorridoren. Jag kommer inte ihåg vad men det fick mitt hjärta att bulta och det fick mig att glädjeskrika när jag hade kommit ur synhåll.

Han skulle ha en spelning, i källaren under hemköp/mat öppet/ICA. Jag och min kompis gick dit tillsammans, kärlekskranka. Utanför stod hoper med ungdomar som försökte smuggla in sprit på alla möjliga kreativa sätt. Vi tog oss in och dansade (jag har ett svagt minne av att vi hade likadana tröjor på oss, mer tonåring än så blir jag aldrig). Efter att gitarrdånet hade lagt sig och de sista applåderna hade tystnat så bad vi om autografer (min medhavda kompis var såklart kär i en av de andra personerna i bandet) och kände oss som de lyckligaste människorna på jorden. Jag minns att jag sprang ut för att fånga honom innan han skulle åka iväg. Han skrev på min arm och jag kunde känna hans värme. Jag snodde åt mig en kram innan han åkte för att sedan komma tillbaka en stund senare.

Resten av kvällen satt vi lutade mot en vägg medan tjejerna i alldeles för korta kjolar dansade framför oss och försökte fånga hans uppmärksamhet. Jag minns att han inte tittade åt dem. Han pratade med mig och tittade på mig med sina sårbara ögon, och jag ritade på hans arm.

Vi gick hem tillsammans och jag minns godnattkramen. Jag och min tjejkompis var helt övertygade om att det här var det bästa vi någonsin skulle få uppleva.

Jag skulle bli motbevisad. En kväll så var han på väg hem till mig. Det var snö på alla taken. Jag mötte honom halvvägs och det skulle aldrig kännas så att möta någon igen efter det. Endorfiner som for runt i kroppen som om de gick på ecstacy. Hans allvar tillsammans med osäkerheten av ett öppet hjärta klädde honom.

Plötsligt satt vi i min säng. Vi pratade och det hela kändes väldigt på riktigt. Jag tror att jag redan då älskade varenda kvadratmillimeter av honom. Sådär som på film, obehärskat och enväldigt.
Han sa att ingen älskade honom men då tittade jag honom djupt i ögonen och sa att det inte var sant. Hans fantastiska kittlande leende bredde ut sig över hans ansikte. Därefter kramade han mig och när han hade släppt taget så kysste han mig. Det var det mest magnifika jag någonsin varit med om. Som ett autobahn som öppnades i mig, som himlen som öppnades i mig.
Den natten sov vi inte. Vi mest var närvarande hos varandra.
Jag minns hur han luktade.

Efter den natten så var vi varandras.
Vi stod på skolgården och kysste bort vinterkylan från varandras kinder
hela rasterna.
Allt var elektriskt och så fantastiskt vackert.
Men efter alldeles för kort tid så drogs en matta bort under våra fötter. Vi ramlade och bröt nog några revben. Det finns ingen bra förklaring. Jag slutade försöka hitta en för mycket länge sedan.

Efter det pratade vi inte om det förrän i somras,
och då var du inte längre samma människa och inte jag heller.

Just nu, när jag skriver det här så gör det lite ont.
Tiden läker nog inga sår, man glömmer bara bort detaljerna som river upp en i vinternatten.
Hur du luktade,
hur dina läppar kändes mot mina
och hur väl du klädde i min perfekta illusion av dig.

Men när jag lyssnar på blink så är vi fortfarande här, personerna vi var.


Dag 1 - Om mig

Hej hej och Goddag.
Jag är som alla andra, en människa med tio fingrar, tio tår med alldeles unika avtryck på och några organ placerade innanför hudlager, fett och muskler. Sjutton år är jag också. Det finns hundratjugoniomiljardertvåhundranittiosjutusensexhundra sjuttonåringar i världen så hur speciellt är det liksom.

Det är svårt att avgöra vad det är som definierar en. Inga människor är ju trots allt likadana även om det kan verka så ibland. Så många kloner på gatorna, men på många sätt är vi nog alltid ganska lika varandra.
Men vem är då jag?

Det kanske är mina blå ögon, de som jag alltid vetat att jag haft. För det var alltid det mormor sa till mig när jag kom på besök hos henne i det där radhuset. "Vilka blå ögon du har!".
Det kanske är min nyfikenhet på allt som avviker från normalitetens brus. Att jag vill komma nära det, långt innanför skinnet.
Mitt kontrollbehov som jag desperat försöker växa ifrån.
Mitt sätt att mala sönder sorgen som uppstår ibland och sedan blåsa iväg den ur handen över öppet hav.
Mitt öppna naiva hjärta alltid berett att älska.
Min stolthet.
Min melodramatik, den jag älskar som en anorektiker älskar sin anorexia.
Min självständighet, den som ibland frontalkrockar med det sociala livet och kärleksspelet.
Min ärlighet som jag försöker upprätthålla med all energi jag har.

kanske
Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Det finaste jag vet
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Min favoritmusik
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – Mina favoritord
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Det här är vad jag ska syssla med i 30 dagar, listor är kul hihi

lördag 4 december 2010

Igår kväll.
Vad ska man säga.
Bara så fantastiskt underbart.
Jag kände mig så lugn och mest bara stod där och njöt av allting, alla människorna därute i mörkret och musiken som lät bättre än någonsin.

Tack alla!

tisdag 30 november 2010

Helgen var fantastisk (jag har kommit fram till att jag inte mäter hur bra livet är i hur lycklig jag är utan hur spännande det är).

På fredagen satt jag på Fox and Anchor och log rakt igenom Vincent Vicious underbara spelning med en viss herr Sebastian Lind. Jag åkte hem för tidigt och satt och ritade planlöst i en bok.

På lördagen åkte jag till skolan för att närvara på öppet hus och fotografera bandet Stalemate.
Det blev en ganska hysterisk dag. Jag tror jag fotograferade konstant i nästan fyra timmar. När jag åkte hem så fick jag med mig ett stycke Jimi Vall Peterson hem. Vi tittade på elva 30 rockavsnitt och åt vindruvor, popkorn och clementin med skal på.

Efter ungefär fem timmars sömn så var det bara att släpa sig upp på söndagsmorgonen.
Framåt eftermiddagen åkte jag in till stan. Vandrade runt planlöst på kyrkogården en stund och kände mig ytterst djup och svårnådd. Sedan gick jag hem till ytterst levande och vitala Mathilda. Hon bjöd på juleskum och var precis som vanligt en stor jäkla boll av entusiasm och glädje.

Hon och jag som de oerfarna julskytningsbesökare vi är vandrade runt på stan och förstod inte riktigt hur man skulle göra. Vi fick efter en stund lite assistans av erfarnare Sara med Jonathan som bihang. Det var en helt perfekt kväll för julstämning. Snö som faller sakta mot mössor på folks huvuden, luciorna som snorar mellan låtarna och applåderna eftersom som låter mest som en stor mängd dunsar eftersom alla har vantar på sig.

När vi var nöjda så gick vi hem till Mathilda och drack varm choklad och åt lussekatter. Dit kom även Sofie, Anton och Robin. Lite samtal, oändligt med mysfaktor. Dock var jag tvungen att dra mig ut i vinterkylan och snöstormen som det hade utvecklats till för att repa.
Replokalen såg ut som.....jag vet inte hur man ska börja beskriva det. Vincent hade kort och gott inte lagt så mycket tid på att ställa saker på sin plats, hehe. Men efter en stund så lyckades vi plugga in allt. Vi spelade låtarna långsammare än någonsin för jag bestämde takten och jag var trött. Sedan repade vi tills jag höll på att stupa och då blev jag halvsovande hemkörd till Sennan igen.

Därifrån fortsatte livet.
Stressigt som fan.

I julklapp önskar jag mig en 25:e timme på dygnet.


torsdag 25 november 2010

Bild

KLARA OCH DRÖMMARNA
NOLLTREFEM
3 DECEMBER
19.00
INGET INTRÄDE
Jag har börjat med något så obehagligt som att skratta högt åt saker när jag är ensam.
Det känns som om hela världen är lite roligare än innan.
Jag borde nog ha mer koll på vad jag stoppar i mig.
Hehe.

onsdag 24 november 2010

sebbe2

Sebbe3

Fotograferade Sebbe för Popkorn (Stures skoltidning) och vandrade sedan runt med honom i staden. Vi åt yougurt och bläddrade bland vinyler på myrorna. Det finns ingen det känns så bekvämt med.

måndag 22 november 2010

Roligt som har sagts under helgen:

"Utredningar är en tyst och långsam död"

"Gos i magen"

"Främlingsfrihet"

"Automagiskt"

"P:isar"

"Häll inte vatten på hans gran"

Sveroks Riksmöte del 7

IMG_7046

IMG_7039