Dag 2 - Min första kärlek

Det är svårt att veta när man började känna kärleken istället för att bara härma den. På ett sätt så tror jag att jag har varit kär hela livet.

Men jag kan berätta om en gång.
En skälvande omskakande gång.

Det var en pojke, han hade mörkblont hår och sårbara ögon.
Det är lustigt hur väl man mins sådant när man går bakåt i huvudet.
Jag vet inte hur det började men jag tänker mig det som ett litet, litet frö som såddes i mig. Jag minns hur han stod i fönstret till vårt klassrum och det var vår och luften bar med sig en lätthet. Jag pratade med honom om nätterna på msn och lyssnade på Blink 182 varenda sekund. Det finns låtar som fortfarande får mig att bara tänka på honom.

Han målade naglarna svarta och spelade gitarr till och med när han inte spelade gitarr. Alltid med känslorna på utsidan. Jag minns att han hjälpte mig med någonting längst ner i den mörka högstadiekorridoren. Jag kommer inte ihåg vad men det fick mitt hjärta att bulta och det fick mig att glädjeskrika när jag hade kommit ur synhåll.

Han skulle ha en spelning, i källaren under hemköp/mat öppet/ICA. Jag och min kompis gick dit tillsammans, kärlekskranka. Utanför stod hoper med ungdomar som försökte smuggla in sprit på alla möjliga kreativa sätt. Vi tog oss in och dansade (jag har ett svagt minne av att vi hade likadana tröjor på oss, mer tonåring än så blir jag aldrig). Efter att gitarrdånet hade lagt sig och de sista applåderna hade tystnat så bad vi om autografer (min medhavda kompis var såklart kär i en av de andra personerna i bandet) och kände oss som de lyckligaste människorna på jorden. Jag minns att jag sprang ut för att fånga honom innan han skulle åka iväg. Han skrev på min arm och jag kunde känna hans värme. Jag snodde åt mig en kram innan han åkte för att sedan komma tillbaka en stund senare.

Resten av kvällen satt vi lutade mot en vägg medan tjejerna i alldeles för korta kjolar dansade framför oss och försökte fånga hans uppmärksamhet. Jag minns att han inte tittade åt dem. Han pratade med mig och tittade på mig med sina sårbara ögon, och jag ritade på hans arm.

Vi gick hem tillsammans och jag minns godnattkramen. Jag och min tjejkompis var helt övertygade om att det här var det bästa vi någonsin skulle få uppleva.

Jag skulle bli motbevisad. En kväll så var han på väg hem till mig. Det var snö på alla taken. Jag mötte honom halvvägs och det skulle aldrig kännas så att möta någon igen efter det. Endorfiner som for runt i kroppen som om de gick på ecstacy. Hans allvar tillsammans med osäkerheten av ett öppet hjärta klädde honom.

Plötsligt satt vi i min säng. Vi pratade och det hela kändes väldigt på riktigt. Jag tror att jag redan då älskade varenda kvadratmillimeter av honom. Sådär som på film, obehärskat och enväldigt.
Han sa att ingen älskade honom men då tittade jag honom djupt i ögonen och sa att det inte var sant. Hans fantastiska kittlande leende bredde ut sig över hans ansikte. Därefter kramade han mig och när han hade släppt taget så kysste han mig. Det var det mest magnifika jag någonsin varit med om. Som ett autobahn som öppnades i mig, som himlen som öppnades i mig.
Den natten sov vi inte. Vi mest var närvarande hos varandra.
Jag minns hur han luktade.

Efter den natten så var vi varandras.
Vi stod på skolgården och kysste bort vinterkylan från varandras kinder
hela rasterna.
Allt var elektriskt och så fantastiskt vackert.
Men efter alldeles för kort tid så drogs en matta bort under våra fötter. Vi ramlade och bröt nog några revben. Det finns ingen bra förklaring. Jag slutade försöka hitta en för mycket länge sedan.

Efter det pratade vi inte om det förrän i somras,
och då var du inte längre samma människa och inte jag heller.

Just nu, när jag skriver det här så gör det lite ont.
Tiden läker nog inga sår, man glömmer bara bort detaljerna som river upp en i vinternatten.
Hur du luktade,
hur dina läppar kändes mot mina
och hur väl du klädde i min perfekta illusion av dig.

Men när jag lyssnar på blink så är vi fortfarande här, personerna vi var.