Dag 7 - Min bästa vän

Om någon hade frågat mig för ett halvår sedan så hade jag utan tvekan svarat att Johan var min bästa vän och om man har varit tillsammans så länge som vi hade så är det nästan olagligt att inte fortsätta vara det. Men jag tror aldrig att jag kommer fungera så. Jag tror aldrig att jag kommer binda mig till människor på det sättet. Bara människor jag vill kyssa i tält byggda av lakan under stjärnhimlar gjorda av självlysande plast.

Så,
jag har ingen bästa vän.
Och jag får till och med anstränga mig själv för att inte tycka synd om mig själv när jag säger det.
Det är inte ett dugg synd om mig.
Jag som person har väldigt lätt att öppna mig för människor jag litar på och jag har inte särskilt svårt att lite på folk (man kan se det i deras ögon). Jag är väl helt enkelt inte van vid att bli bedragen.
På något sätt finns det folk runt omkring mig som tycker om mig. Även när de hatar mig så tycker de om mig och jag tycker om dem så fruktansvärt mycket. Människor jag kan skapa andrum hos. Människor som kan skapa andrum hos mig. Och en hel hög ytliga bekantskaper, människor som kramar mig på stan och jag kramar tillbaka och tar åt mig.

Och människor som inte ens förstår mig alls. Men som ändå släpper in mig, lyssnar på mig och behåller mig.

Och människor som jag kan göra vadsomhelst med och det blir ändå det roligaste jag någonsin varit med om.

Och människor som envist hör av sig trots att jag är så självupptagen att jag mest bara vill spy på mig själv.

Nu såhär i tankarna så börjar jag fundera på hur man kommer nära mig, och kanske är det så att de som kommit allra närmast är de som kritiserat och brutit ner mig. Men det kanske är så människan fungerar. Man ger inte frivilligt bort sin integritet.

Jag vill höja en liten flagga (i glada färger med ett utropstecken på ) för alla ni fina.
You know who you are och tänk på att jag tycker om er ungefär en handflata mer än vad ni tror.