Dag 8 - Ett ögonblick

Jag har ett ögonblick, sparat långt ner i mina fickor.
Sommaren hade varit närvarande ett tag.
Jag hade legat på gräsmattor i parker med en pojke som var det bästa sällskapet jag någonsin hade haft men som jag senare var tvungen att sticka kniven i när jag sprang rakt in i min andra kärlek.
Det hade varit en bultande, uppslitande kamp att första gången släppa taget om den där blonda pojken i hatten. Så när han somnade i mitt knä efter att vi hade dygnat i sommarnatten så var det någon slags enorm upprättelse. Som en skatteåterbäring.

Men det var inte det ögonblicket jag ville berätta om.

När vi med hög puls igenom datorteknik hade bestämt oss för att vår tid skulle börja så började den enorma väntan på tio dagar. Anspänningen var så stor att det gjorde ont i mig. Men inte sorgont, utan glädjeont. Hur man nu ska definiera det.

Men tillslut efter en tusen miljoner år så var det dags. Jag åkte till stationen flera timmar innan och satt där, och väntade. När det bara var några minuter kvar så fick jag svårare att andas. Men tillslut, äntligen äntligen äntligen så rullade det där tåget in på stationen och jag visste visste visste att det innehöll den människa av kött och blod som betydde hela världen. Jag visste att han var där och att han alldeles strax skulle komma ut på perrongen.

När han kom ur tåget så gick jag rakt mot honom. Han bar hatt och såg ut precis sådär som han skulle. När vi var en armlängd från varandra så ställde han ner sin väska och kramade mig.
Folk försvann från perrongen, tåget åkte iväg och klockan fortsatte gå men vi, vi stod kvar och kramade varandra.