Fredag, befann jag mig i mörkret med min stora glittriga sjal och dansade mig lycklig.

Lördag, ner i landet för stor loppisrunda med Daniel, Olof och Daniels oerhört trevliga föräldrar. På första stoppet hittade jag världens coolaste svetsglasögon från 40-talet som en gång hade kostat en krona. Just nu ligger de glömda hos Anton men de ska användas någon gång när jag känner för att bli uttittad!

Vi hade världens bästa fika med oss bestående av smörgåstårta på förmiddagen och smörgåsar på eftermiddagen. På en fin loppis i Ängelholm så hittade jag en jättefin grammofonspelare som var som en hel möbel. Mycket stiligt. Daniel hittade (nästan) allt han hade önskat sig. En cylinderhatt från Paris och en portfölj. Också mycket, mycket stiligt. Olof fyndade en plånbok som innehöll en bild på den förra ägaren, ett stämjärn, en skinnjacka och en portfölj. Jag hittade även en spetskrage. Ska bara hitta något med tillräckligt lite urringning för att kunna använda den.

Under 36 timmar

Har haft en jetsetvecka (- jet + tåg och buss).

På onsdagsmorgonen så åkte uppåt i landet mot huvudstaden för deltagande i lilla journalistprisets prisutdelning där vår fina skoltidning Popkorn hade blivit nominerad. Jag var rädd att jag ännu en gång skulle få uppleva min stockholmsångest men hoppades på förändring och förbättring.

Väl på Gröna Lund så fick vi "goodiebags" med gott aftonbladetgodis och en Magnus Ugglaskiva som jag sedan gav bort. Sedan drog prisutdelningsjippot igång. Kändes som SVT. Hjärnkontormannen, Fredrik Berling var konferencier och tvingades trotsa både regn och vind. De röda regnponchosarna som vi hade på oss förstörde glamkänslan och stackars Sibel och Linda Sundblad fick köra sin grej utan större engagemang från den blöta publiken.

Vi vann inte, precis som vi hade förväntat oss. När det sista priset hade delats ut och jag hade tappat bort min mobil och hittat den igen så promenerade jag in mot staden. Tittade på båtar, tittade på människor. Ville leka detektiv och leta upp en person på Riche. Vågade bara snegla in genom rutan medan jag gick förbi fort, fort. Sedan gick jag upp för Birger Jarlsgatan. Något som jag sedan ångrade för där promenerade min Stockholmsångest runt med backslick och pappas tjocka plånbok. Min Stockholmsångest sneglade på en utslagen uteliggare invid husväggen och gick sedan och drack ett glas champagne på Sturehof. Min Stockholmsångest tittade på mig som om jag var en alien. Jag blev så arg att jag satte mig vid svampen och skrev i min moleskine att jag ville klå upp dem, varenda en. Sedan fortsatte jag gå planlöst, argt. Jag inbillade mig att jag på så sätt skulle hitta en tunnelbanestation. Någon tunnelbanestation hittade jag inte och när jag var som mest frustrerad så dog min mobil. Jag fick försiktigt fråga östermalmtanter om vägen. De tyckte jag var dum som inte riktigt visste var jag skulle. Eller så tyckte det inte det, svårt att veta med stockholmare.

Tillslut så satt jag i alla fall på tunnelbanan. Då återstod bara problemet att jag inte kunde berätta för personen jag skulle sova hos att jag var på väg. Så jag började låna mobiler. Han svarade inte de två första gångerna. Frustrationen var stor men förvånansvärt liten. Det tyder nog på någon slags vuxenhet. Tredje gången så lånade jag en mobil av två trevliga engelsmän och då svarade pojken och dök sedan upp. Lättnaden var stor. Han var klädd i kavaj men det var inte ångestskapande som kostymerna på tioåringarna på stureplan. Kvällen bestod av middag, ritningstittande och samtalande. Det vägde (nästan) upp min traumatiska ditresan.

Ohyggligt tidigt på morgonen så tog jag mig alldeles själv (utan att tappa bort mig) till centralen och tog tåget tillbaka till verkligheten. Andades lite Göteborgsluft och bytte tåg. Var hemma i några timmar innan det bar av mot Malmö för underbara underbara Yann Tiersen som var just underbar. Och Debaser i Malmö var underbart. Övervägde att flytta dit en stund, till Malmö då alltså. Stockholmsplanerna kändes sumpade där ett tag.

Något som definitivt inte är sumpat är mitt humör och min livskvalité. Livet äger. Puss.

När jag blir ologiskt tisdagsledsen så hjälper sms om regn och videor som denna.

Lite bevismaterial.

Fredag.

Konstig natt. Konstig morgon.

Kom i fas när Jon kom av tåget klädd som en hemlig agent i skinnjacka och solbrillor och gav mig en stor kram.

Kvällen med te, choklad och samtal som svävade mellan det ytliga och det djupa på det där sättet det gör när man känt någon länge.

Lördag.

Örjansvall.

Fotograferande av människor ihållandes skyltar med texten "Jag tror på HBK". Fantastiskt roligt när det gick bra, upprivande när det gick dåligt.

Susa hem för att sedan susa vidare ut i skogen till Daniel och grillkväll.

Det öser ner över det korrigerade plåttaket.

Allt man hör är regnet.

God mat.

Trevligt sällskap.

Elddanser.

Älglekar.

Psykfall.

Kodord och platsbyte.

Underbar, underbar kväll.

Söndag.

Mot staden.

Milkshake som gör en lite kall så man sätter sig i solen.

Stationsfarväl.

Museibesök.

Akvarellmålande.

Ligga under bordet, titta upp i akustikplattor och spela munspel till Schoenberg.

Matlagning.

Gitarrspelande.

Titta ut genom ett regnstripigt fönster med någon jämte sig.

Hejdåkramar.

Godnatt.

Finaste söndagen.

Bra skit.

Engelska nationella, ligga i en sanddyna på stranden och rita med upphittat kol, hitta hörlurar på stranden som är likadana som de man har men mindre trasiga, inlämning av arbete som man inte alls är nöjd med, återförenande med usbminne efter att en kille har hittat det och smsat till numret som står på, återförenande med extern hårddisk, löst planeringsmöte med Billy (åh, så bra allt kommer att bli), gitarrspel, musiklyssnande, promenerande, korsande av sagan om ringenälv (Nissan), att tro att man kommer förlora något men istället få någonting, sol, sol, sol, lite solbränna, lite fönsterhäng, lite långsam matlagning.

Jag visste inte att måndagar fick vara såhär bra.

Way Out West 2010

Jag står aldrig still.

Sommarlovet i mig har redan börjat.

Jag känner mig frikopplad från samhället, normerna, rutinerna.

Måste bara försöka sköta skolan tills det är dags att springa iväg ut i min alldeles valfria värld i nästan tre månader.

Under de senaste veckorna har jag skrivit en del prov, haft sömnbrist varje helg men levt så mycket att de har känts som lov, nattpratat med människor, promenerat med människor och inte varit hemma alls mycket.

Nu är det bara lite, lite kvar och jätte, jättemycket att göra. Men fy tusan vad roligt allt ska bli!

Mitt påsklov del 4

På torsdagseftermiddagen (efter att ha avnjutit fantastiska hamburgare) tog vi oss mot Hvitfeldskagymnasiet och GothCon där jag spenderade de sista dagarna på lovet med att spela massa spel (funkenschlag, race for the galaxy, settlers, maffia och mycket mer), hänga med folk som jag träffar mer eller mindre sällan, promenera, hänga på Tintin i vårsolen med bästa sällskapet och prata tågluff med Jon.