Kutna Hora - Och sommarhimlarna

På ett nattåg mot Berlin. Jag har varit där förut. Jag vet hur det går till. Vakna upp i det enorma växthus som är Berlin Haupbahnhof, köpa frukost, yrvaken åka vidare genom den tyska landsbygden, mot Tjeckien.

Från tågfönstret såg man sönderfallna byggnader, stora berg och djupa floder. Vi landade sedan i Kutna Hora som var en mysig liten tjeckisk stad där ölen var billigare än vattnet och hantverkarna arbetade på taket iklädda gröna hängslebyxor.

Utanför den kända benkyrkan (liten kyrka där alla dekorationer består av uppgrävda människor).

I en enorm kyrka som jag bestämt påpekade var coolare än Notre Dame.

Från vårt hotelfönster. De hängde tvätt, spelade musik och grillade. Vi vinkade åt dem. De vinkade tillbaka.

De två nätterna i Kutna Hora blev fantastiskt fina. Man kunde sitta barärmad enda in i natten och det gjorde vi också. Sedan letade vi efter spöken, varandra, oss själva i hotellet iklädda pjamas (jag har filmer, ni skulle inte förstå någonting men det var så förbannat, jävla roligt).

älg

Jag har ägnat hela min tisdagsförmiddag åt att frilägga älgar. Dessa fina älgar stötte vi på när vi åkte på älgsafari med tjeckierna i Markaryd.

Födelsedagsfirande hos bror i gettot. Har dessutom fått besök av tre tjeckier som ska bo hos mig hela veckan. Nästa vecka ska jag och min klass åka till dem i Prag. De är jättetrevliga och vi kommunicerar försiktigt på engelska.

Föresten så gillar jag verkligen fönstret på sista bilden. Jag brukar alltid föreställa mig att personen som bor där har byggt skeppet själv.

Je suis Rambo

Jag tar bilder. Med Antons fina 5d och tror att ingenting är skarpt. Så fort bilderna hamnar i datorn så känns allting mycket bättre.

Hennes döda ögon.

Hennes hårda, utstickande bröstkorg.

Hennes tunga ögonlock.

Hennes ögon, ögon, ögon.

Jag kommer nog aldrig sluta bli upprörd över det här sjuka skönhetsidealet som vi så enkelt accepterar.

För några veckor sedan så var vi ute i skogarna mellan oskarström och simlångsdalen och plockade lingon och blåbär. Det var åska och jag kom direkt från stan. Jag var sådär otroligt trött som jag har varit periodvis hela sommaren. Halvvägs in i lingonplockandet så kände jag att det började släppa. Skogen, träden, mossan och lingonriset fick mig att piggna till. Det finns något väldigt vilsamt i att naturen rör sig så långsamt att vi upplever att den står stilla. Tittar man på en stubbe, tittar bort och sedan tittar tillbaka så står den kvar oförändrad. Jag tror inte att vi är gjorda för motorvägar.

När vi kom hem så rensade vi lingonen och pappa kokte sylt.

I veckan så började vi på ett avsnitt om realismen på svenskalektionen. Realismen var en ögonöppnande litterär epok som ersatte romantikens orealistiska, förskönande och selektiva berättande. Under realismen berättades allt och kanske till och med framför allt det fula, äckliga och mörka. I stället för att iscensätta någon slags fantasivärld där allting bara var vackert och underbart så berättade man allas historier. Även de som det hade gått sämre för. Även de som hade fastnat i mörkret. Även de som aldrig någonsin skulle ta sig därifrån.

Det som definierar vår tid i berättande är bloggarna. Ett fenomen som under 00-talet har spridit sig som en löpeld över i-länderna. Folk bloggar om mode, mat, men kanske framför allt om sina liv. Sina fantastiska, extraordinära liv. Sina tillrättalagda, välputsade liv. Man hade ju kunnat hoppas på att människor ärligt och realistiskt skulle beskriva sin vardag med sina upp och nedgångar. Men när det mest negativa en människa kan klämma ur sig är att man saknar sin perfekta pojkvän med den perfekta hyn och det perfekta håret så blir jag ledsen. Jag blir ledsen på omänskligheten. Jag blir ledsen på oärligheten. Jag är så trött på människors oförmåga att visa det fula i sig. Som en vän till mig har sagt "perfekt är tråkigt".

Det finns många människor som tycker om att slänga sig med följande teori: tänker man positivt så blir man gladare och om man bara fortsätter tänka positivt, positivt, glad, glad, glad så blir man tillslut glad och aldrig ledsen nej aldrig ledsen bara leeee, leeee Klara så blir allt bättre.

Jag upprepar: perfekt är tråkigt.

Jag tänker inte vara ständigt glad. Allting är inte fint. Fattigdom är inte fint. Klyftor i samhället är inte fint. Tornados som potentiellt kan förstöra en hel stad är inte fint. Döden är inte fin bara för att man råkar dö i sina finaste kläder. Musik är inte fin bara för att den kommer från frankrike. Jag är inte fin bara för att du säger det. Eller så är jag det. Men struntsamma! Det hör inte hit (alla är fina).

Jag startar härmed fulbloggen. Jag ska rapportera från mörkret, från smutsen, från sanningen.

Wish me luck!

Utnyttjar att jag kan ladda upp saker med min iphone. Här har vi en vacker bild tagen i vår vackra replokal.

Det känns omöjligt, totalt jäkla ovant att "blogga".

Att i rader efter rader babbla på om "jaa, det är så mycket nu och blablabla jag var på hemköp och köpte ansjovis". Jag känner inte att det intresserar mig längre. Det känns helt jäkla ointressant. Så från och med nu så vet jag faktiskt inte vad tusan jag ska skriva om. Det här har ju trots allt fungerat som min dagbok. Jag har kunnat gå tillbaka och se delar av mitt liv ur min synvinkel. Vem vet, rätt var det är så skriver jag säkert om den där jäkla ansjovisen jag köpte i måndags. Vi åt mackor med frukostgrova, sallad, tomat och ansjovis. Det var gott. Sedan spelade vi gitarr. Det var kul.

Hejdå.

Nu, var är jag just nu?
Precis där jag vill vara
eller bara där jag hamnade.
Slump. Hela världen är en organiserad slump.
Jag har hela livet framför mig, men samtidigt känns det som att det är hela livet jag lämnar bakom mig. Jag har inte tänkt längre än såhär.

Hela sommaren har varit lite dimmig. Jag har känt mig sjuk. Jag tror inte att jag är sjuk. Jag har känt mig sjuk. Kanske är det framtiden. Kanske är det bara en jävla infektion som inte behagar synas på blodprov. Blodprov gör förresten inte ont att ta. Inte ens i fingret. Jag har växt ifrån det.

Men just nu. Var är jag nu?
Man kan inte påstå att någonting är som förut. Bara jag. Jag är som förut.
Jag har växt ifrån ständig förändring.

Där jag bor täcks vardagsrummet av en röd ryamatta.
Där jag bor finns det fler instrument än vad man orkar spela på.
Där jag bor sover man i en vit dubbelsäng och vaknar aldrig ensam.
Aldrig ensam.

Det är där jag är.