I veckan så började vi på ett avsnitt om realismen på svenskalektionen. Realismen var en ögonöppnande litterär epok som ersatte romantikens orealistiska, förskönande och selektiva berättande. Under realismen berättades allt och kanske till och med framför allt det fula, äckliga och mörka. I stället för att iscensätta någon slags fantasivärld där allting bara var vackert och underbart så berättade man allas historier. Även de som det hade gått sämre för. Även de som hade fastnat i mörkret. Även de som aldrig någonsin skulle ta sig därifrån.
Det som definierar vår tid i berättande är bloggarna. Ett fenomen som under 00-talet har spridit sig som en löpeld över i-länderna. Folk bloggar om mode, mat, men kanske framför allt om sina liv. Sina fantastiska, extraordinära liv. Sina tillrättalagda, välputsade liv. Man hade ju kunnat hoppas på att människor ärligt och realistiskt skulle beskriva sin vardag med sina upp och nedgångar. Men när det mest negativa en människa kan klämma ur sig är att man saknar sin perfekta pojkvän med den perfekta hyn och det perfekta håret så blir jag ledsen. Jag blir ledsen på omänskligheten. Jag blir ledsen på oärligheten. Jag är så trött på människors oförmåga att visa det fula i sig. Som en vän till mig har sagt "perfekt är tråkigt".
Det finns många människor som tycker om att slänga sig med följande teori: tänker man positivt så blir man gladare och om man bara fortsätter tänka positivt, positivt, glad, glad, glad så blir man tillslut glad och aldrig ledsen nej aldrig ledsen bara leeee, leeee Klara så blir allt bättre.
Jag upprepar: perfekt är tråkigt.
Jag tänker inte vara ständigt glad. Allting är inte fint. Fattigdom är inte fint. Klyftor i samhället är inte fint. Tornados som potentiellt kan förstöra en hel stad är inte fint. Döden är inte fin bara för att man råkar dö i sina finaste kläder. Musik är inte fin bara för att den kommer från frankrike. Jag är inte fin bara för att du säger det. Eller så är jag det. Men struntsamma! Det hör inte hit (alla är fina).
Jag startar härmed fulbloggen. Jag ska rapportera från mörkret, från smutsen, från sanningen.
Wish me luck!
Att tänka positivt handlar inte om att man aldrig ska vara ledsen, eller att allt ska vara perfekt. Ingen kan alltid vara glad, men man kan försöka hitta en balans. För i världen, och särskilt i vissas är det svårt att någonsin se glädje. För hur lätt är det att vara glad när man vet att man inte kan lita på de som borde vara närmast? Eller när man tycker att man är sämst i världen? När ens liv bara är en parantes i historien? Hur lätt är det att se glädjen i framtiden när man vet hur alla resurer tar slut och hur det ekonomiska systemet fallerar allt mer? När vi bara använder mer och mer av det som det finns allt mindre kvar av? När det finns atombomber stora nog att bilda chockvågor som går många varv runt jorden, och tillräckligt många för att utplåna oss? När kosmiska fenomen, och då menar jag inte kometer, kan utrota allt liv helt utan förvarning? När vilken liten olyka som helst kan stoppa din värld? För att inte tala om eventuell uppvärming, jordbävningar, tsunamis, stormar och tornados och allt annat som gör tillvaron osäker... Tid, ingen vet hur mycket du har, eller hur mycket vi har. I längden är allt oviktigt. Så hur tar man tillvara på den tid som man är tilldelad? För mig är att "ta tillvara på tiden" att trots allt tänka positivt och försöka må bra och uppskatta varje dag som har givits mig, att älska de runt mig trots deras brister och bli älskad trots mina, att göra det jag tycker om utan att älta alla stora och små problem.
SvaraRaderaÄr du tillräckligt stor för att se och klara av sanningen?
Tycker blogginlägget och ovanstående kommentar var bra tankeläsare :) Jag brukar undvika att fulblogga just för att det känns för dramaqueenigt, men man kanske borde ha med lite mer ändå ^^ Blir sugen på att skriva mer, men orkar inte skriva monstermycket som ovanstående, så jag sammanfattar med den kliché som jag föredrar att följa: Carpe diem!
SvaraRaderaFick mig en knäpp på näsan. Dock så tror jag att vi talar om lite olika saker. Du har ett större perspektiv än jag. Jag pratar om att sätta på sig masker mot sina medmänniskor för att man förväntas vara på ett visst sätt. Jag hade önskat att människor i större utsträckning hade kunnat släppa fram sina känslor. Inte bara för att hjälpa sig själva utan även för att hjälpa andra.
SvaraRadera