crosses

Du pratar inte med mig och därför kan jag inte säga rätt saker.

Försöker nå dig innanför murarna som kanske inte ens existerar utan bara är en brunett du håller i handen när alla ser.

Jag går ut i renget med blanka ögon,

det är där jag hör hemma.

Vi dog som en sparv i handen när man springer mot förbandslådan.

Shit pomfritt Paramore är bra.

Jag är sjuk och det är oändligt synd om mig (fast det klart, det gör väl inte så mycket att man kan sitta placerad framför datorn i en skön fåtölj och titta på serier och videoklipp hela dagen).

I dag har jag ägnat åtta timmar åt en ambassadörsutbildning. Lärde mig inget nytt förutom lite om det nya skolsystemet (j*vla borgarsvin#€"#).

När vi ombads att erkänna alla våra fördomar om de andra skolorna så gled det in på ganska mycket skitsnack om Sannarp och en av de två Sannarpsflickorna som vi hade glömt satt där blev så upprörd att hon började skrika. Alla skrattade. Det var så ironiskt för helt plötsligt var det omvända roller. Jag insåg vad Sture handlar om egentligen, och vad man menar när man pratar om gemenskapen på Sture med sol i ögonen.

För många är högstadiet ett själsdödande fängelse där man omringas av oförstående människor som inte kan se de kvalitéer man har. När jag började på gymnasiet var det den totala vändningen jag hade väntat på hela min högstadietid. Jag hittade människor som lärde mig nya ord och vi sjöng högt igenom korridorerna varje dag och blev polare med lärarna som var (är) fantastiska människor nästan varenda kotte.

På något sätt så tror jag att motstridigheterna mellan skolorna ligger i just detta.

Vi som avskydde högstadietiden, tonårsfyllona, de rökande idioterna längs staketet vi har fått vår fristad och det får inte någon för allt i världen ta ifrån oss. Därför älskar vi Sture, och därför är vi så noggranna med att ta avstånd från Sannarp där alla våra högstadiefiender hamnade. Fast det är ju inte så enkelt. Det handlar väl egentligen om att ha någon. Har man det så spelar det ingen roll att det finns idioter som aldrig kommer förstå en runt omkring.

Efter utbildningen så vandrade jag mot nolltrefem för möte.

Kan väl passa på att berätta officiellt att Klara och Drömmarna kommer ha en spelning på Nolltrefem den 3:e December (!).

Sebbe flippade nyss och ringde mig i någon slags total eufori.

Det fick den här något tunga tisdagskvällen att lyftas några snäpp på gladskalan.

Nu är det november.

I dag blev det så jäkla klart att ljuset är borta för det här året.

Det känns lite tungt, ganska svart, lite ont i halsen.

Första dagen i skolan efter lovet. Mitt sjuka, intensiva, underbara lov.

Känns lite tråkigt och alldagligt att tvingas tillbaka till verkligheten men samtidigt lite tryggt.

I dag fick jag alla saker jag skickat till dig tillbaka i ett kuvert.

Det gjorde lite ont men du kommer nog tillbaka när du orkar, och när jag orkar.

Jag har ingen dator och stressar mycket mer än vad jag borde. Har lite svårt att organisera mig själv. Man måste hinna leva också, klokt som min mediakunskapslärare sa till mig.

Nu har jag duschat så varmt och länge att hela badrummet fylldes av vit vattenånga.

Te och bok i säng och jazz på knastrande band kanske kan rädda den här dagen.

En gnutta fantastiskt.

åka bil

Jag satt där i baksätet bakom tonade rutor och stirrade på folk utanför för att jag kunde.

Frihet är en lögn som ljugs varje natt i hundratals sängar.

Lögnen om att jag kan vara nära dig utan att fästa mig vid dig.

Lögnen om valmöjligheten.

Lögnen om förnuftet.

Vi är djur.

Vi får aldrig glömma det.

Den enda friheten jag har är att jag kan välja vilken position jag ska låsas fast i.

I afton har jag sjungit om slemhinnor runt kroppsöppningar i missionskyrka fylld av pensionärer. Allt kändes tryggt och varmt. Det gick bra. Jag är glad. Jag ska äta middag. Jag är inte hungrig.

Hej,

livet går så fruktansvärt fantastiskt långsamt.

Mina känslor förändras för varje hjärtslag, andetag.

Vad vill jag?

Vad behöver jag?

Jag måste skapa vardag. Skapa normalitet.

Jag måste inse att jag inte kommer dö i morgon.

Carpe diem tar död på mig.

Jag känner mig älskad.