livet går så fruktansvärt fantastiskt långsamt.
Mina känslor förändras för varje hjärtslag, andetag.
Vad vill jag?
Vad behöver jag?
Jag måste skapa vardag. Skapa normalitet.
Jag måste inse att jag inte kommer dö i morgon.
Carpe diem tar död på mig.
Jag känner mig älskad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar