Bomullstuss

I dag har jag ägnat åtta timmar åt en ambassadörsutbildning. Lärde mig inget nytt förutom lite om det nya skolsystemet (j*vla borgarsvin#€"#).

När vi ombads att erkänna alla våra fördomar om de andra skolorna så gled det in på ganska mycket skitsnack om Sannarp och en av de två Sannarpsflickorna som vi hade glömt satt där blev så upprörd att hon började skrika. Alla skrattade. Det var så ironiskt för helt plötsligt var det omvända roller. Jag insåg vad Sture handlar om egentligen, och vad man menar när man pratar om gemenskapen på Sture med sol i ögonen.

För många är högstadiet ett själsdödande fängelse där man omringas av oförstående människor som inte kan se de kvalitéer man har. När jag började på gymnasiet var det den totala vändningen jag hade väntat på hela min högstadietid. Jag hittade människor som lärde mig nya ord och vi sjöng högt igenom korridorerna varje dag och blev polare med lärarna som var (är) fantastiska människor nästan varenda kotte.

På något sätt så tror jag att motstridigheterna mellan skolorna ligger i just detta.

Vi som avskydde högstadietiden, tonårsfyllona, de rökande idioterna längs staketet vi har fått vår fristad och det får inte någon för allt i världen ta ifrån oss. Därför älskar vi Sture, och därför är vi så noggranna med att ta avstånd från Sannarp där alla våra högstadiefiender hamnade. Fast det är ju inte så enkelt. Det handlar väl egentligen om att ha någon. Har man det så spelar det ingen roll att det finns idioter som aldrig kommer förstå en runt omkring.

Efter utbildningen så vandrade jag mot nolltrefem för möte.

Kan väl passa på att berätta officiellt att Klara och Drömmarna kommer ha en spelning på Nolltrefem den 3:e December (!).

Sebbe flippade nyss och ringde mig i någon slags total eufori.

Det fick den här något tunga tisdagskvällen att lyftas några snäpp på gladskalan.