Andreas när han dagen innan nyårsafton fortfarande inte har gett upp på att jag ska komma upp och fira med dem i Falun och skickar ett sms där han erbjuder gratis mat, massage och liggaranti.
När jag ber Jimi att höra av sig om han ser några hästar och han gör det utan att ens fråga varför.
Att åka till en liten, liten stad i Småland och spela spel flera dagar i sträck och att på just den platsen möta vänner och främlingar som får en att känna sig älskad.
En kopp te och en person som förstår en i telefonluren.
lördag 1 januari 2011
torsdag 30 december 2010
Dag 22 – Det här upprör mig
Människor och kapitalism.
Människor för att vi likt parasiter har tagit över jorden skoningslöst och utan någon som helst ödmjukhet. Samtidigt som vi är en art som har enorm förmåga till empati och självkännedom. Men när jag tänker på det så kommer jag fram till att det handlar om trygghet. Vilka behov man har tillfredsställda. Att ha möjlighet att känna empati och nå självkännedom är ett privilegium. En lyxvara som vi i väst har fått för mycket av. I stället för att bli de lyckligaste, bästa människorna på jorden har vi blivit psyksjuka, egotrippade, bantande, växthuseffeksblundare.
Vi som har allt.
Varför måste vi ha mer?
Varför måste vi ha mer?!
Och där någonstans kommer kapitalismen in. En produkt av människans girighet.
Att låta pengar styra ett samhälle leder till ekonomisk utveckling, javisst. Men på vems bekostnad? Jag tycker inte att ett samhälle ska vara uppbyggt så att människor kläms emellan deras girighet och deras moral. Människans girighet sträcker sig mycket längre än dess ödmjukhet. Framförallt i pressade situationer.
Ibland tänker jag att det är bättre att alla har det bra än att vi når någon slags utveckling på bekostnad av andra människor än oss själva.
För vad ska vi med alla pengar till egentligen?
Människor för att vi likt parasiter har tagit över jorden skoningslöst och utan någon som helst ödmjukhet. Samtidigt som vi är en art som har enorm förmåga till empati och självkännedom. Men när jag tänker på det så kommer jag fram till att det handlar om trygghet. Vilka behov man har tillfredsställda. Att ha möjlighet att känna empati och nå självkännedom är ett privilegium. En lyxvara som vi i väst har fått för mycket av. I stället för att bli de lyckligaste, bästa människorna på jorden har vi blivit psyksjuka, egotrippade, bantande, växthuseffeksblundare.
Vi som har allt.
Varför måste vi ha mer?
Varför måste vi ha mer?!
Och där någonstans kommer kapitalismen in. En produkt av människans girighet.
Att låta pengar styra ett samhälle leder till ekonomisk utveckling, javisst. Men på vems bekostnad? Jag tycker inte att ett samhälle ska vara uppbyggt så att människor kläms emellan deras girighet och deras moral. Människans girighet sträcker sig mycket längre än dess ödmjukhet. Framförallt i pressade situationer.
Ibland tänker jag att det är bättre att alla har det bra än att vi når någon slags utveckling på bekostnad av andra människor än oss själva.
För vad ska vi med alla pengar till egentligen?
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Det här ögonblicket är i form av en stekhet sommardag från förra sommaren när jag befann mig i Bergsjön i Göteborg med Sven och hans Hasselblad i högsta hugg.
Alla bilder utom den på mig (som är tagen utav Sven) är tagna av mig och jag kan lova att jag var lycklig hela tiden.
måndag 27 december 2010
Julafton
Snö upp till knäna, korv med bröd och mitt hår som luktar rök.
Sedan filmkväll med Manhattan, Lilja 4-ever, Bagdad Café och så mycket godis och mat att alla fick magkatarr.
Finns det någon gräns på mitt bloggande idag? Nej!
I dag (eller, rent tekniskt igår) tog jag mig äntligen ut från huset (såhär i juletider är det lätt att tro att man faktiskt har växt fast i någon fåtölj....med en pepparkaka i handen såklart). Sebastian hämtade upp mig i batmobilen och vi for iväg mot replokalen där vi satt och bläddrade igenom hela Håkans fina fotoalbumssmåtextersbok. Sedan jammade vi tills jag var övertygad om att jag var tvungen att åka hem för att packa (ska till mitten av smålands djupaste skogar imorgon, Gislaved). Men har jag packat? Svaret på den mycket okomplexa frågan är nej.
I dag (eller, rent tekniskt igår) tog jag mig äntligen ut från huset (såhär i juletider är det lätt att tro att man faktiskt har växt fast i någon fåtölj....med en pepparkaka i handen såklart). Sebastian hämtade upp mig i batmobilen och vi for iväg mot replokalen där vi satt och bläddrade igenom hela Håkans fina fotoalbumssmåtextersbok. Sedan jammade vi tills jag var övertygad om att jag var tvungen att åka hem för att packa (ska till mitten av smålands djupaste skogar imorgon, Gislaved). Men har jag packat? Svaret på den mycket okomplexa frågan är nej.
Dag 20 – Den här månaden
Den här månaden har präglats av väldigt mycket att göra, nostalgitrippar, ledsenhet och mänger av musicerande.
Månaden började med nervositet och exaltation över konserten som sedan gick fantastiskt bra. Dock resulterade det som det alltid gör när jag satsar allt jag har på något i någon slags baksmälla i form av ett hål i mitt mentala bröst.
Det där hålet fylldes delvis av nostalgirus om nätterna, fotograferande och massor av häng i replokalen. En hel del sms har skickats under månaden. Jag har gått på möte med Samuel, hängt med Sebbe, firat jul, seriöst funderat på att bli eremit, gått en promenad mot solen, halkat och nästan ramlat på isen, halkat och ramlat på isen.
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Har inga större födelsedagsminnen, bara en allmän varm känsla i bröstet.
Att min favoritfödelsedag är min favoritfödelsedag har inte ett dugg att göra med att jag fyllde år.
Det var musikdirektfinal i kåren vid högskolan dagen innan min födelsedag. Jag sprang runt som en liten nervös tant med min farfars gröna hatt och hade väldiga problem att få ordning på mig själv. Jag skulle spela nästan sist och efter att brandlarmet hade gått och alla hade fått evakueras ut och sedan gå in igen så blev det ytterligare försenat. Jag var som sagt ett riktigt yrväder och satt inte stilla en sekund. Jag sprang runt och hälsade på folk, dansade ringdans, stämde min gitarr tvåmiljoner gånger och vägrade äta bananen som mina föräldrar förtvivlat försökte få i mig.
När klockan var halv elva och det började närma sig min tur att spela så hade jag ingen energi kvar. Jag mest satt och kände mig tom och trött. När jag gick in i rummet jämte scenen så kände jag mig tom. Men när jag satte mig ner där, tittade mig själv i spegeln och spelade några toner på gitarren så kom det plötsligt tillbaka som en stor adrenalinkick som jag inte hann kontrollera innan det var dags. När jag stapplade ut på scenen med min gitarr i handen så uppstod det lite jubel. Mina klasskompisar skrek mitt namn. Det kändes fantastiskt. Skakigheten höll i sig halvvägs in i första låten men sedan kändes det bara underbart. Hela det stora runda rummet var tyst. När det var över kände jag mig lättat och kunde återgå till att vägra äta banan.
Någon timme senare så var det prisutdelning. Jag fick priset för bästa enskilda prestation. Det var fint och jag är ganska säker på att det då hade slagit över till min födelsedag.
Att min favoritfödelsedag är min favoritfödelsedag har inte ett dugg att göra med att jag fyllde år.
Det var musikdirektfinal i kåren vid högskolan dagen innan min födelsedag. Jag sprang runt som en liten nervös tant med min farfars gröna hatt och hade väldiga problem att få ordning på mig själv. Jag skulle spela nästan sist och efter att brandlarmet hade gått och alla hade fått evakueras ut och sedan gå in igen så blev det ytterligare försenat. Jag var som sagt ett riktigt yrväder och satt inte stilla en sekund. Jag sprang runt och hälsade på folk, dansade ringdans, stämde min gitarr tvåmiljoner gånger och vägrade äta bananen som mina föräldrar förtvivlat försökte få i mig.
När klockan var halv elva och det började närma sig min tur att spela så hade jag ingen energi kvar. Jag mest satt och kände mig tom och trött. När jag gick in i rummet jämte scenen så kände jag mig tom. Men när jag satte mig ner där, tittade mig själv i spegeln och spelade några toner på gitarren så kom det plötsligt tillbaka som en stor adrenalinkick som jag inte hann kontrollera innan det var dags. När jag stapplade ut på scenen med min gitarr i handen så uppstod det lite jubel. Mina klasskompisar skrek mitt namn. Det kändes fantastiskt. Skakigheten höll i sig halvvägs in i första låten men sedan kändes det bara underbart. Hela det stora runda rummet var tyst. När det var över kände jag mig lättat och kunde återgå till att vägra äta banan.
Någon timme senare så var det prisutdelning. Jag fick priset för bästa enskilda prestation. Det var fint och jag är ganska säker på att det då hade slagit över till min födelsedag.
Dag 17 – Mitt favoritminne
Vilket sätt! Som om jag skulle vilja rangordna mina minnen?! Som om det ens skulle gå?!
Ibland minns man ingenting.
Ibland minns man allt.
Just nu minns jag ingenting
Men jag kan berätta ett fint minne jag har. Det utspelar sig för ganska exakt ett år sedan. Vi var hemma hos Mathilda i Trälshult (nästan) alla syltsystrarna. Vi åkte pulka, grillade korv, drack varm choklad och tittade på film. Men det är inte det jag framför allt minns.
När vi hade gått och lagt oss i en fin rad så nära elementet vi vågade utan risk för att något skulle brinna upp så låg jag, Sara och Anna och pratade. Om allt och ingenting. Livet. Och någonstans där så kände jag för första gången att jag hade hittat vänner i min egen ålder, i min närhet som jag verkligen kunde prata med. Som förstod mig och som i alla fall gjorde ett försök att förstå sig själva. Vi låg där halva natten och pratade tills vi somnade och sedan väcktes på morgonen av att Mathildas mamma hade gjort pannkakor.
Ibland minns man ingenting.
Ibland minns man allt.
Just nu minns jag ingenting
Men jag kan berätta ett fint minne jag har. Det utspelar sig för ganska exakt ett år sedan. Vi var hemma hos Mathilda i Trälshult (nästan) alla syltsystrarna. Vi åkte pulka, grillade korv, drack varm choklad och tittade på film. Men det är inte det jag framför allt minns.
När vi hade gått och lagt oss i en fin rad så nära elementet vi vågade utan risk för att något skulle brinna upp så låg jag, Sara och Anna och pratade. Om allt och ingenting. Livet. Och någonstans där så kände jag för första gången att jag hade hittat vänner i min egen ålder, i min närhet som jag verkligen kunde prata med. Som förstod mig och som i alla fall gjorde ett försök att förstå sig själva. Vi låg där halva natten och pratade tills vi somnade och sedan väcktes på morgonen av att Mathildas mamma hade gjort pannkakor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)