Visby del 4

Vinnarpojken.

Det blev finaler. Det blev vinnare. Jag vann trubadurslammet! Jag blev stolt. Jag tror poesitanterna där hemma blev lite stolta. Geta vann improesin! Mer anledning att vara stolt.

Norrlänningen Tobias Erehed blev SM-mästare. Underbar kille med båda fötterna på jorden. Jag tror att alla var väldigt eniga om att han förtjänade det. Hans poesi var tidlös och enkel på ett sätt som stack ut.

Visby del 3

Visby har Stockholmspriser. Man vafan tänkte vi och bestämde oss för att inte leva på kebabrullar för det. Det bästa när man tvingas betala mycket för någonting är att känna att det verkligen var värt det. Precis så var vår middag på stället Bakfickan i Visby. Vi åt strömming med potatismos och man fick jordgubbssaft i fin flaska vilket gjorde mig lite lycklig. Innan fick man fantastiskt bröd och precis allting på hela stället var genomtänkt in i minsta detalj. Ska jag någonsin starta restaurang så ska det vara precis så. Dock så är jag misslyckad matfotograf och glömde fotografera själva maten. Men ni kan föreställa er, mycket smör, mmm.

Två bilder jag vill visa världen. Inte för att de egentligen är särskilt relevanta men för att de här personerna förtjänar att visas upp.

Överst har vi Asta som är 91 år och dansade på sin 90 års dag. Hon skriver fantastisk poesi, med humor, självironi och verkliga funderingar. Hon tog min hand och sa till mig att jag var söt och begåvad och att jag absolut skulle lyckas med det jag ville. Hon är underbar.

Den unga mannen på den undre bilden vet jag inte vad han heter. Men han hjälpe oss i alla fall med rullstolen till Asta på och av båten och väntade så tålmodigt med oss. Och när han hade glömt bilnycklarna (....ehm ja...det är en lång historia) så _sprang_ han iväg och hämtade dem. En riktig serviceperson som gjorde vårt liv lite enklare (Go Gotlandsfärjorna!).

Vatten. Gillar båtar. Vill bli sjöman.

När tävlingen var slut så hade vi en dag över på Gotland så jag och Tania hyrde cyklar och tog en sväng utanför Visby. Vi cyklade upp till Lummelundagrottan och gick runt lite i grottmynningen där det var svalt och skönt jämfört med högommarvärmen som var i övrigt. Sedan åt vi på krusmyntagården. Fantastisk utsikt. Fantastisk Caesarsallad. Fantastisk avslutning på en underbar vecka. Som att fly utomlands.

Visby del 2

Jag träffade Gislaveds kultursperonlighet, Stubbe Wahlberg, Gula Gubben (Geta Lööf) och den fantastiska poeten och kämpe mot rasismen, Alex Bengtsson som visade sig vara lillebror till Tania Bengtsson som var med som vår coach under SM. Ibland är världen liten. Ibland tycker jag om det.

Dagarna var fyllda av poesibataljer inne på den lilla, mysiga biografen Roxy och i självaste Almedalen. Men natten och mörkret stoppade inte oss från att fortsätta sprida vår poesi. Det blev spontanläsning i Almedalen. Det var fint.

Visby del 1

Drog till Visby under kristi himmelfärdshelgen med en minst sagt brokig skara människor för att tävla i SM i poetry slam. Det var Asta (91 år, totalt klar i huvudet och helt underbar), Katta (fd knarkare som blivit frälst), Kattas snubbe Crister (fd uteliggare som blivit frälst) och jag (singer-songwriter som skriver om knark utan att ha en aning om det egentligen).

Underbar stad, underbart väder, underbara människor och underbar poesi. Förutom att läsa och lyssna på poesi så promenerade vi, åt glass, övade gärnet på vårt lags gemensamma skapelse och åt god mat.

Lördags kväll.

Minns knäckebröd, imperiet på köksgolvet, sittdans i vardagsrummet, öl som välter över Antons nya bord, mesost på armen, mesost på någon annans arm, frisering, karenina med orgel och elgitarr och ett helt gäng nya, underbara bekantskaper.

Fredag, befann jag mig i mörkret med min stora glittriga sjal och dansade mig lycklig.

Lördag, ner i landet för stor loppisrunda med Daniel, Olof och Daniels oerhört trevliga föräldrar. På första stoppet hittade jag världens coolaste svetsglasögon från 40-talet som en gång hade kostat en krona. Just nu ligger de glömda hos Anton men de ska användas någon gång när jag känner för att bli uttittad!

Vi hade världens bästa fika med oss bestående av smörgåstårta på förmiddagen och smörgåsar på eftermiddagen. På en fin loppis i Ängelholm så hittade jag en jättefin grammofonspelare som var som en hel möbel. Mycket stiligt. Daniel hittade (nästan) allt han hade önskat sig. En cylinderhatt från Paris och en portfölj. Också mycket, mycket stiligt. Olof fyndade en plånbok som innehöll en bild på den förra ägaren, ett stämjärn, en skinnjacka och en portfölj. Jag hittade även en spetskrage. Ska bara hitta något med tillräckligt lite urringning för att kunna använda den.

Under 36 timmar

Har haft en jetsetvecka (- jet + tåg och buss).

På onsdagsmorgonen så åkte uppåt i landet mot huvudstaden för deltagande i lilla journalistprisets prisutdelning där vår fina skoltidning Popkorn hade blivit nominerad. Jag var rädd att jag ännu en gång skulle få uppleva min stockholmsångest men hoppades på förändring och förbättring.

Väl på Gröna Lund så fick vi "goodiebags" med gott aftonbladetgodis och en Magnus Ugglaskiva som jag sedan gav bort. Sedan drog prisutdelningsjippot igång. Kändes som SVT. Hjärnkontormannen, Fredrik Berling var konferencier och tvingades trotsa både regn och vind. De röda regnponchosarna som vi hade på oss förstörde glamkänslan och stackars Sibel och Linda Sundblad fick köra sin grej utan större engagemang från den blöta publiken.

Vi vann inte, precis som vi hade förväntat oss. När det sista priset hade delats ut och jag hade tappat bort min mobil och hittat den igen så promenerade jag in mot staden. Tittade på båtar, tittade på människor. Ville leka detektiv och leta upp en person på Riche. Vågade bara snegla in genom rutan medan jag gick förbi fort, fort. Sedan gick jag upp för Birger Jarlsgatan. Något som jag sedan ångrade för där promenerade min Stockholmsångest runt med backslick och pappas tjocka plånbok. Min Stockholmsångest sneglade på en utslagen uteliggare invid husväggen och gick sedan och drack ett glas champagne på Sturehof. Min Stockholmsångest tittade på mig som om jag var en alien. Jag blev så arg att jag satte mig vid svampen och skrev i min moleskine att jag ville klå upp dem, varenda en. Sedan fortsatte jag gå planlöst, argt. Jag inbillade mig att jag på så sätt skulle hitta en tunnelbanestation. Någon tunnelbanestation hittade jag inte och när jag var som mest frustrerad så dog min mobil. Jag fick försiktigt fråga östermalmtanter om vägen. De tyckte jag var dum som inte riktigt visste var jag skulle. Eller så tyckte det inte det, svårt att veta med stockholmare.

Tillslut så satt jag i alla fall på tunnelbanan. Då återstod bara problemet att jag inte kunde berätta för personen jag skulle sova hos att jag var på väg. Så jag började låna mobiler. Han svarade inte de två första gångerna. Frustrationen var stor men förvånansvärt liten. Det tyder nog på någon slags vuxenhet. Tredje gången så lånade jag en mobil av två trevliga engelsmän och då svarade pojken och dök sedan upp. Lättnaden var stor. Han var klädd i kavaj men det var inte ångestskapande som kostymerna på tioåringarna på stureplan. Kvällen bestod av middag, ritningstittande och samtalande. Det vägde (nästan) upp min traumatiska ditresan.

Ohyggligt tidigt på morgonen så tog jag mig alldeles själv (utan att tappa bort mig) till centralen och tog tåget tillbaka till verkligheten. Andades lite Göteborgsluft och bytte tåg. Var hemma i några timmar innan det bar av mot Malmö för underbara underbara Yann Tiersen som var just underbar. Och Debaser i Malmö var underbart. Övervägde att flytta dit en stund, till Malmö då alltså. Stockholmsplanerna kändes sumpade där ett tag.

Något som definitivt inte är sumpat är mitt humör och min livskvalité. Livet äger. Puss.