Under 36 timmar

Har haft en jetsetvecka (- jet + tåg och buss).

På onsdagsmorgonen så åkte uppåt i landet mot huvudstaden för deltagande i lilla journalistprisets prisutdelning där vår fina skoltidning Popkorn hade blivit nominerad. Jag var rädd att jag ännu en gång skulle få uppleva min stockholmsångest men hoppades på förändring och förbättring.

Väl på Gröna Lund så fick vi "goodiebags" med gott aftonbladetgodis och en Magnus Ugglaskiva som jag sedan gav bort. Sedan drog prisutdelningsjippot igång. Kändes som SVT. Hjärnkontormannen, Fredrik Berling var konferencier och tvingades trotsa både regn och vind. De röda regnponchosarna som vi hade på oss förstörde glamkänslan och stackars Sibel och Linda Sundblad fick köra sin grej utan större engagemang från den blöta publiken.

Vi vann inte, precis som vi hade förväntat oss. När det sista priset hade delats ut och jag hade tappat bort min mobil och hittat den igen så promenerade jag in mot staden. Tittade på båtar, tittade på människor. Ville leka detektiv och leta upp en person på Riche. Vågade bara snegla in genom rutan medan jag gick förbi fort, fort. Sedan gick jag upp för Birger Jarlsgatan. Något som jag sedan ångrade för där promenerade min Stockholmsångest runt med backslick och pappas tjocka plånbok. Min Stockholmsångest sneglade på en utslagen uteliggare invid husväggen och gick sedan och drack ett glas champagne på Sturehof. Min Stockholmsångest tittade på mig som om jag var en alien. Jag blev så arg att jag satte mig vid svampen och skrev i min moleskine att jag ville klå upp dem, varenda en. Sedan fortsatte jag gå planlöst, argt. Jag inbillade mig att jag på så sätt skulle hitta en tunnelbanestation. Någon tunnelbanestation hittade jag inte och när jag var som mest frustrerad så dog min mobil. Jag fick försiktigt fråga östermalmtanter om vägen. De tyckte jag var dum som inte riktigt visste var jag skulle. Eller så tyckte det inte det, svårt att veta med stockholmare.

Tillslut så satt jag i alla fall på tunnelbanan. Då återstod bara problemet att jag inte kunde berätta för personen jag skulle sova hos att jag var på väg. Så jag började låna mobiler. Han svarade inte de två första gångerna. Frustrationen var stor men förvånansvärt liten. Det tyder nog på någon slags vuxenhet. Tredje gången så lånade jag en mobil av två trevliga engelsmän och då svarade pojken och dök sedan upp. Lättnaden var stor. Han var klädd i kavaj men det var inte ångestskapande som kostymerna på tioåringarna på stureplan. Kvällen bestod av middag, ritningstittande och samtalande. Det vägde (nästan) upp min traumatiska ditresan.

Ohyggligt tidigt på morgonen så tog jag mig alldeles själv (utan att tappa bort mig) till centralen och tog tåget tillbaka till verkligheten. Andades lite Göteborgsluft och bytte tåg. Var hemma i några timmar innan det bar av mot Malmö för underbara underbara Yann Tiersen som var just underbar. Och Debaser i Malmö var underbart. Övervägde att flytta dit en stund, till Malmö då alltså. Stockholmsplanerna kändes sumpade där ett tag.

Något som definitivt inte är sumpat är mitt humör och min livskvalité. Livet äger. Puss.