Hade en jättefin dag idag. Med loppisrunda i Ängelholm där jag hittade en cigarrplåtburk och en tennsoldat och sedan detta jättefina rivningshus (som vi misstänker har varit ett slakteri). Sedan åt vi på ett Sibylla som inte alls kändes som ett Sibylla. Det var knökat med skånska arbetargubbar som personalen alla kunde namnen på, de hade egna dagens rätter och man fick hur mycket mjölk man ville. Underbart.

Och du berättar om Paris och allt fantastiskt du upplevt.

Jag vill att det ska vara min historia men det gör inget att det är din.

För jag njuter av den ändå. Minst lika mycket.

Mamma köper tulpaner för att överleva vintern, jag lapar i mig historier om främmande länder, förälskelser och människor med sårbara ögon.

Jag drar någon gång, ut i världen.

лето

Avlider av sommarlängtan. Den brukar komma nu, såhär en bit in på året när vintern envist håller ett fast grepp.

Tänker på sommaren.

När jag satt på glasverandan och ritade av smörblommor, spelade memory och spel med fula röda glasögon, bakade jordgubbstårta utan någon särskild anledning, åt frukost i timmar och drack så mycket te att man behövde gå på toaletten hela tiden, hittade glittrande stenar (en som fortfarande ligger kvar i min väska), åt hallon från buskarna och blåbär som vi la i den vita filen och det blev sådär fantastisk fint att man inte ville äta upp det, cyklade iväg planlöst och hittade fjuniga andungar vid vägkanten, badade i solnedgången, brände mig på en brännmanet för första gången, lyssnade på José Gonzalez och åt ljuvliga vegetariska pastarullar. Och när vi åkte till Barcelona och spatserade runt i små gränder, åt chokladpudding till frukost och oreos till kvällsmat, tittade på arkitektur, låg på taket och tittade ut över hela Barcelona som ståtligt befann sig under oss. Strandvistelser och Way Out West utan en endaste regndroppe. Bara daggen i ryggen när man hade sett Shout out louds, Anna Ternheim, Henrik Berggren, Pavement, Håkan Hellström och Laura Marling på samma dag.

I sommar är jag ensam. Man skulle kunna säga fri, men det är inte så det känns.
Men jag är övertygad om att det kommer bli en sommar att leva på.

Konst i sin osjälviskaste form. Ibland känns det som att jag bara måste ut i världen, sprida konst och bredda mig, mätta mig. Hungrar ständigt här.

каждый день сердец

Har idag räddat en alldeles utomordentligt bra man från containerdöden och samtidigt hittat någon att fira alla hjärtans dag med. Två flugor i en smäll på min ära!

(slår ett extra hjärtslag för alla fina människor som jag älskar på ett eller annat sätt, hoppas det når er där ute i mörkret)

Helgen.

Spelat spel, tittat på film och diskuterat höftstorlek på engelska till film som jag knappt såg något av, sprungit barfota på tak och tittat på stjärnorna, fika och häng i skolan på öppet hus, skrivande om Lissabonfördraget, lite choklad, lite ledsamhet, lite plåster på såren, lite skrivande på min lilla röda portabla skrivmaskin och lite sömn.

Strax börjar veckan och för första gången på länge så tycker jag inte det är jobbigt.

Nu finns det hur mycket som helst att se fram emot.

Mina rockers in i döden

Basil & The Molotovs på B&B i fredags.

Jag tror Halmstad exploderade lite.

du fattas mig

De senaste veckorna har jag tänkt att liberaler egentligen nog är de mest optimistiska människorna. De som tror att om alla bara tar hand om sig själva så kommer folk också ta hand om varandra, automatiskt. Att om man ger människor ansvar så kommer de axla det och göra vad som krävs.

När jag tänkte såhär blev socialisten i andra änden den mer cyniska parten. Slaget i magen som säger att människor ÄR giriga och kommer inte ta hand om varandra. Kapitalismen som leder människor in i någon konstig, snedvriden kärleksrelation till pengar och egendom.

Men idag insåg jag att det är inte är socialisterna som är cyniker utan snarare tvärtom. Liberaler och högervridna som tror att det finns ett stort läskigt mörkertal av människor som klåfingrigt vill utnyttja vårt underbara välfärdssystem. Människor som inte vill jobba och rättfärdiga sin plats i vårt samhälle. De tror att om alla bara försökte så skulle de lyckas. Jag tror att deras syn på människor säger mer om dem själva än om personerna runt omkring dem.

Jag trodde att det fanns någon slags fri solidarisk tanke bakom liberalismen. Men jag känner mig motbevisad. Solidaritet är ingenting som värderas. Det är och kommer alltid vara socialisternas slagord. Men vad kan vara viktigare? Jag undrar verkligen.

أ. مستشفى, ملجأ خيري

I min moleskine står

"Sjukhus är underliga.

Stora byggnader med långa, tomma korridorer.

Trots det stirrar alla på mig som om jag är i vägen.

Alla är välutbildade naturare med mvg i allt. De tittar på mig om om jag vore kriminell.

Det luktar sterilt och jag hoppas du sover gott. "

Första dagen så gjorde jag allt fel. Jag satt i korridoren, var inne och tittade i förråden och det kändes som att jag blev utskälld mest hela tiden.

Men det är något med sjukhus. Som gör att man efter hand hamnar in i en rytm. En långsam, eftertänksam rytm. Jag kom på mig själv med att sitta utanför mitt skåp i skolan och bara titta framför mig. Inte tänka på något särskilt. Bara låta tankarna flyga runt lite oplanerat. Total avslappning. Så att sitta där som någon slags modersgestalt var väldigt lugnande.

När jag väntade på att operationen skulle vara klar och att han skulle vakna till liv igen så vandrade jag runt i sjukhuslokalerna, läste på skyltar, sjöng och funderade.

Jag var inne i sjukhuskyrkan. Det luktade stearin och där stod ett piano. Jag tycker om religiösa platser. Något med att de bara får finnas där. Att de inte behöver användas till något särskilt, de behöver inte fylla någon funktion. Bara ett rum med levande ljus, en liten bok att skriva sin sorg i och luft att andas. Någon hade skrivit på arabiska i boken. Jag tyckte det såg så fint ut.

Jag hoppas att jag aldrig behöver komma tillbaka. I alla fall inte med ångest och panik i bröstet.