det finns inga ord

Jag fick en kommentar i min blogg av en flicka vid namn Linnea Lundborg som berättade att hon hade skrivit en monolog baserat på ett av mina foton. Jag kände mig jättestolt så jag bad henne skicka monologen och efter att ha läst den så var jag ännu stoltare! Jag blev jätteimponerad och glad över att någon hade blivit inspirerad av mig till att skriva något så vackert. Så jag tänkte att den helt klart har förtjänat sin plats här.

När jag letar. När jag räknat ner ända från hundra och skriker tre två ett nu kommer jag och jag vänder mig om och letar för det är så man gör och överallt minst två gånger och bakom gardinerna och under soffkuddarna och under flera dagar så hittar jag inte dig.

Ibland börjar jag frysa. Jag brukar ställa mig i duschen. Tills det gör ont. Tills varmvattnet eller orken tar slut. Oftast är det varmvattnet. Förklara det där med vattenånga igen. Kom tillbaka och förklara varför inga ögonblick möter mig i spegeln. Minns du den förresten, vi tog mammas läppstift, det röda, utan att hon märkte, och jag nådde knappt upp över handfatet så du fick lyfta mig. Du höll läppstiftet i vänster hand, din högra arm runt mig för det var rätt långt ner till golvet ändå och vi kunde inte komma på ett enda ord att skriva. Det hade inte behövts, dina ögon mot kaklet bara, så mycket har förändrats. Jag kan stava bättre nu och de brukar säga att jag är uppfinningsrik, lätt för att hitta på nya saker, kreativ brukar de säga. Jag skulle kunna rita något fint. Jag skulle kunna köpa ett nytt läppstift till mamma efteråt.

Så jag tog fram din systemkamera för ingen använder ju den nu. För du hade sagt att Klara allt blir vattenånga, allt vatten blir vattenånga, även is och loka och tårar blir vattenånga, lite i taget, så lite att man inte märker det, om man inte kokar te, allt är bara molekyler Klara. Även du och jag Klara, vi är bara vattenånga och molekyler och kanske lite smuts.

Jag ställer in skärpan manuellt, det gjorde du alltid. Riktar objektivet mot spegeln. Med blixt, det blir alltid bäst så sa du, mindre sudd, skarpare, tydligare. Det man ser: Vattenånga, molekyler, lite smuts, min spegelbild, din kamera, blixten. Vattenångan gör allting mindre tydligt. Det är mest vattenånga som man ser.

Jag försökte verkligen börja lyssna på Radiohead men jag förstår inte vad de sjunger. Ibland höjer jag inte ens volymen, ibland trycker jag inte ens på play, ibland går jag inte ens upp. Ibland intalar jag mig själv att jag bara är rastlös. Ibland intalar jag mig själv att du inte alls är försvunnen, att jag hittade dig bakom den högsta tallen i hela skogen och att, att du sa att du nästan trott att jag glömt att jag letade, att jag kanske hade gått tillbaka utan dig. Vi frös om näsorna och anklarna, det är alltid där man fryser först i vår familj, vi tummade på att aldrig gå tillbaka utan den andra, att aldrig sluta leta. Vi lovade det och i alla fall jag korsade inga fingrar i vanten, jag trodde inte man fick det.

Det är därför jag fortsätter lyssna på Radiohead. Även fast allting blir vattenånga förr eller senare. Jag fotograferar den och laddar batteriet emellanåt, ibland äter jag ostsmörgåsar och ibland går jag till skolan, ibland går jag förbi krematoriet på vägen hem fastän det är en omväg och det är som du sa, allt blir vattenånga. Allt blir vattenånga som ska stiga mot molnen, det ovanför även dem, även du Klara sa du, även du storbror sa jag, det var en fråga men du svarade inte.

Imorgon ska det snöa. Säger mamma. Egentligen är allting snökristaller, till och med haven, tårarna, blodet. Allt blir snökristaller.

Skrivet av Linnea Lundborg