if you walk away I walk awaym first tell me wich road you will take

Jag var på väg hem idag med lite småångest över ett gäng saker som hade smitit sig in i min kalender. Saker som jag egentligen kanske inte var så jättesugen på att göra.

Jag hoppade av bussen och vandrade hemåt.

och där under gatlampan, utanför min dörr så hände något stort

en förändring

en gynnsam mutation i min personliga evolution

jag insåg att jag faktiskt inte behöver göra allting som alla andra tycker att jag borde

jag insåg på riktigt att de faktiskt skulle kunna tycka om mig ändå

jag kände mig ytterst infiltrerad av Bob Hansson, det kändes bra

closing time

och det kändes inte ett dugg bättre av att skriva det där

fan, fan också

i know who i want to take me home

Gråten sitter i magen

och ångesten och besvikelsen och rädslan

Jag vet inte vad det är med mig längre, jag känner inte mig själv längre. Jag är så jävla satans trött på att låtsas vara glad och i perfekt sinnesbalans.

Jag har tappat bort

det som var allra viktigast för mig

och nu vet jag inte vart jag är på väg längre

we are the earth intruders

Dagens upptåg:

Jag vaknade, tittade ut genom fönstret och insåg att det var innesittarväder. Johan ringde och jag pratade en stund med honom. Sedan ramlade jag tillslut ur sängen och tog mig ner för att hämta frukost. Jag åt en skål yogurt med med banan (krav), havrekuddar och rostade madelflarn som blev över från gårdagens festligheter (åttioårskalas för mormor). Det här gjorde jag i min säng med datorn i knät och där stannade jag till ungefär klockan tre. Sedan avnjöt jag en god middag med mycket curry.

Någonstans mitt i allt chillande lyckades jag faktiskt skriva klart ett referat som ska inlämnas imorgon. Jag är verkligen dålig på att skriva referat. Man måste vara så objektiv och koncis. Det är svårt. Särskilt för sådana som mig som kan skriva ett helt blogginlägg om ingenting, heh.

Nej nu tror jag att jag ska återgå till chillandet, det är ju trots allt söndag.

Kram

may angels lead you in

Hej min lilla blogg som ingen läser (jag förstår er)

Lägesrapport:

Livet flyter, det flyter verkligen. För första gången på länge känner jag riktig acceptens. Jag tittar och letar efter de ängsliga blickarna, blickarna som hela tiden säger "Du är konstig och hör inte hemma här", men jag kan inte hitta dem. De existerar inte. Det är svårt att beskriva lättnaden som kommer med det. Det känns som om jag har satsat allt på gymnasiet. Jag insåg väl egentligen att det var mycket begärt men det känns fortfarande jättebra.

Var har alla de här underbara människorna varit hela mitt liv?!

jag krossar fönstret, tar mig in i ditt rum

Jag har pysslat ihop min sommar i bilder, så titta, lyssna och njut!

*lärare som pratar*

Hej, datorkunskap är den meningslösaste kursen som någonsin har uppfunnits

hejdå

släpp aldrig in dom här, släpp aldrig in dom här

Såg Thåström, Anna Ternheim och Freddie Wadling på trädgårn i göteborg. Det var riktigt riktigt bra och det kändes helt klart värt att ha väntat i två och en halvtimme i solgasset. Freddie Wadling var verkligen en helskön gubbe och sjöng bland annat en låt från svampbob fyrkant. 

Efter det så spelade Anna Ternheim och jag blev verkligen imponerad över livekvaliten på henne. Jag hade förväntat mig att hon skulle vara stillastående men det var ös på henne. Hon var dessutom så underbart opretentiös. Hon entrade scenen ungefär som någon av roddarna, satte sig vid pianot och spelade shoreline. Hennes röst är så ren och okonstlad. Det var helt enkelt riktigt riktigt bra!

När Thåström sedan entrade scenen och öppnade med släpp aldrig in dom så var det mycket känslor som vällde över mig. Jag kunde nästan (jag säger nästan) sympatisera lite med de skrikande, gråtande fjortisflickorna jämte mig. Sedan fortsatte han med Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce som jag hade gått runt och sjungit på hela dagen. Det var underbart. Han har inte blivit ett dugg gammal. Han blir bara bättre.

nu ska jag snart ta mig till trädgårdsföreningen och titta på thåström och anna ternheim, jag är glad.

why do birds suddenly apper everytime you are near

Gbg är nice, men varmt. Vi har ett badkar fyllt med kallt vatten stående hela dagarna där vi doppar hos regelbundet. Idag har jag hängt i Bergsjön hos Sven, det fotades en rulle med hans fina Hasselblad och vi lekte runt med fejkblod (jag har blod på ALLA mina kläder).

Kort sammanfattning av saker som har hänt sen sist:
Jag var på mitt första furranbesök på tre år tillsammans med J.
En mus spatserade in i mitt rum och orsakade panik, övernattning i brorsans rum, totalstädning av hela rummet.
Johannas födelsedagsfest på stranden var nice trots att jag kom hem ganska mörbultad (moppebrännsår på vänster knä och en storfettackling på höger lår, aj).
Loppis i Simlångsdalen (Y), jag införskaffade mig min tredje ofungerande polaroidkamera, yaay -.-
Grillning i Bollebygd hos J:s syster innehöll goda grillspett, många berättelser om busstreck (jag känner mig numera som världsens lamaste tonåring) och två hundar.
Misslyckat besök att gå på bio och en argsint promenad genom staden talandes om hur dummaihuvudet film- och musikindustrin är.

ps. köp aldrig hallon/lakrisläsk från premier ds.