Bomullstuss

Från Nimes åkte vi till Carcassonne via Narbonne (där hände det spännande saker må ni tro, det kommer i ett senare inlägg). Carcassonne är namnet på ett välkänt brädspel som jag tror att de flesta konventare har spelat lite för mycket av. Det var i alla fall av den anledningen som vi åkte till den här lilla staden. Vi hade noll förväntningar. Vi blev mycket nöjda.

Det visade sig att Carcassonne såg ut precis som i självaste brädspelet. Lite som Visby också, men bättre.

Där satt en man som spelade sitar. Jag tyckte att han var fantastisk och gav honom all min växel. När han tystnade och det bara var jag som jublade så log han mot mig.

Duktig hokuspokusman som fuskade ganska mycket. Dock inte här.

Vi gick in i stadens kyrka och där var en rysk femmanna manskör som sjöng så vackert att jag började gråta.

I Carcassonne så hörde vi den första Svenskan (som inte kom från oss på minst en vecka. Den löd: "Men så kan du inte säga, man kan inte slå folk för att de ska bli kristna". Mor till sin dotter.

Vi avslutade den lyckade dagen med crêpes och lärde oss äntligen vad miel betyder. (Honung).

Det var härligt att för en gång skull inte skämmas för att vara turistig eftersom vi ju var det av helt andra (nördiga) skäl. Vi köpte carcassonnemuggar och jag köpte en speldosa med "Valse d'amelie" som jag precis har lärt mig spela på piano och en ask med en fjäril på.