Bomullstuss

Helgen.

Två spelningar och ett benbrott.

Spelning nummer 1

Efter promenad från staden med två tvpojkar så lyckades vi efter mycket om och men hitta det lilla rockhaket kulturparadiset. Helt underbar lokal. Kändes genuint och lagom underground (den mörka, svåra rockstjärnan i mig jublade). Vi spelade och jag gav allt jag hade, rakt ut.

Benbrott

När vi precis hade kommit på plats i bilen efter spelningen, packade som sillar mellan gitarrer och basar så ringde min mobil. Jag svarade och i andra ändan var Samuel som sa att han hade ramlat och skadat sig. Jag tror att vi alla trodde att det var en stukning eller bristning i hans ben men vi ringde ändå efter ambulansen. Vi fick stå utanför och vänta i kylan när de stack stora nålar i honom i ambulansen. Man kunde höra hur han skrek. När de skulle åka iväg så bad jag om att få åka med. På vägen till sjukhuset så pratade jag med ambulansföraren om Egypten. Tror inte han gillade revolutioner. Sedan ut ur ambulansen. Samuel med syrgasslang i näsan. Jag mest travade efter den rullande båren som han kördes runt på och försökte att inte bli avskakad. Mamma och Sven dök efter en stund upp och vi satt allihopa i ett väntrum på akuten i några timmar. Det var faktiskt mycket trevligare än vad man kan tänka sig. Sven drog göteborgsvitsar och kom med förslag som "Kan vi inte släcka ljuset och peta på Samuel och så ska han försöka gissa vem det är som petar?". Klockan tre när han skulle gipsas så gav vi upp och åkte hem och åt mackor med stek och ost på köksgolvet.

Spelning nummer 2

När klockan ringde klockan åtta så trodde jag att det var ett skämt. Trots det lyckades jag ta mig upp och iväg mot stadsbiblioteket med bara en raggardusch och lite nytt smink på det gamla. Första gången jag spelade själv på länge. Saknade trycket och det stora i att ha ett band men njöt samtidigt av att kunna kontrollera varenda ton ut i minsta detalj. En situation där det märks liksom. Kändes uppskattat.