Bomullstuss

Det är morgon.

Jag tror att jag kommer överleva.

Helgen och vad fan jag sysslar med kan verkligen ifrågasättas.

Men just nu lever jag, och skolan och livet håller mig upptagen.

Det är ändå ganska fint, att leva på kanten.

Jag kommer ju aldrig på riktigt krossas mot marken.

Någonstans i mig så vet jag ju att det inte håller i längden att leva på midnattssms och löften om filmkvällar. Eller gör det det?