det finns en människa, en händelse som ger mig ont i bröstet varje gång jag tänker på det. För hon påminner om en känsla av ingen återvändo. När något ryckts ifrån en och man inte ens kan skylla på döden, utan bara sig själv.
det var en flicka
som var helt svart
hon satt utanför musikaffären
efter stängningsdags
och grät
det korpsvarta håret klibbade mot ansiktet
hon snörvlade och sa att han inte älskade henne mer
jag försökte förstå, ställde klyschiga frågor till denna främling
hon visade mig filmer
på en pojke med brunt hår, en grov pojke
hon sa att hon älskade honom
och hela hon pulserade undergång och desperation
känslan ångade ur hennes mun i den kalla vinternatten
jag följde henne till hemköp
hon köpte energidryck
och kexchoklad
tröstmat, det är okej
hon betalade, tjugotre och femtio
när vi sedan kom ut igen så drog hon luvan längre ner över ansiktet
hon skulle med en buss
allt jag kunde förmå mig själv att lämna i hennes bagage var klyschor som: det kommer ordna sig och sov på saken
så åkte hon
jag ser henne på stan ibland
hon har rött hår och jag funderar på om hon fortfarande känner sig sårig
förmodligen inte
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar