Bomullstuss

Jag önskar att jag kunde uppskatta allt omkring mig.
Jag önskar att jag klädde mig i fina kläder, kände mig frisk och fräsch och vårlycklig.
Jag önskar att jag hade rosor på kinderna och flax i magen.
Jag önskar att jag kände mig vacker och oövervinnelig.
Jag önskar att jag inte var så stressad och fylld av otillräcklighetskänslor.
Jag önskar att jag kunde se allt som går bra.
Jag önskar att jag kunde sluta älta.
Jag önskar att jag kunde sluta säga dumma saker som jag sedan ältar sönder.
Jag önskar att människor tyckte bättre om mig.
Jag önskar att det var okej att jag sa dumma saker.
Det är nog okej att jag säger dumma saker.
I alla fall ibland.

Jag vill vara en bra människa.
Jag vill vara duktig i skolan och fylld av ljusa framtidsplaner.
Jag är nog duktig i skolan. Egentligen.

Jag vill vara som dig, och som dig. Men det vet inte ni.
För ni är förmodligen upptagna med att vilja vara någon annan. Precis som alla andra.

Och ingen gillar mina dikter för jag är bara en mörk och svår emokid. Fortfarande. Man växer nog aldrig upp.

Jag är så trött på musik ibland att jag aldrig vill höra någonting igen. Så jävla trött på poesi och text och ord. Så jävla trött på tavlor, fotografier, kopior. Så jävla trött på mig själv och mina prettotankar och trött, trött, trött på allt som rör sig, står still, ögon, händer.

Men så händer det sig att man plötsligt hör eller ser något som övertygar en om att det faktiskt finns något annat. Någonting som är större än mig och som placerar mig i en större helhet.

Jag vill vara i den helheten.