أ. مستشفى, ملجأ خيري

I min moleskine står

"Sjukhus är underliga.

Stora byggnader med långa, tomma korridorer.

Trots det stirrar alla på mig som om jag är i vägen.

Alla är välutbildade naturare med mvg i allt. De tittar på mig om om jag vore kriminell.

Det luktar sterilt och jag hoppas du sover gott. "

Första dagen så gjorde jag allt fel. Jag satt i korridoren, var inne och tittade i förråden och det kändes som att jag blev utskälld mest hela tiden.

Men det är något med sjukhus. Som gör att man efter hand hamnar in i en rytm. En långsam, eftertänksam rytm. Jag kom på mig själv med att sitta utanför mitt skåp i skolan och bara titta framför mig. Inte tänka på något särskilt. Bara låta tankarna flyga runt lite oplanerat. Total avslappning. Så att sitta där som någon slags modersgestalt var väldigt lugnande.

När jag väntade på att operationen skulle vara klar och att han skulle vakna till liv igen så vandrade jag runt i sjukhuslokalerna, läste på skyltar, sjöng och funderade.

Jag var inne i sjukhuskyrkan. Det luktade stearin och där stod ett piano. Jag tycker om religiösa platser. Något med att de bara får finnas där. Att de inte behöver användas till något särskilt, de behöver inte fylla någon funktion. Bara ett rum med levande ljus, en liten bok att skriva sin sorg i och luft att andas. Någon hade skrivit på arabiska i boken. Jag tyckte det såg så fint ut.

Jag hoppas att jag aldrig behöver komma tillbaka. I alla fall inte med ångest och panik i bröstet.