Lever.

Det är sommar.

Igår kände jag mig manodepressiv.

Men Blondie och halvtreallsång räddar det mesta.

Även mig från klor.

Det är sommar.

Jag är en bågskytt.

Måste hålla mitt psyke i shack.

Hålla det rent. För att vända den nedåtgående trenden.

Giget imorgon måste bli bra. Det kommer bli bra.

Det är sommar.

Jag ska sälja min Way Out Westbiljett och åka till gotland.

Edward Sharpe And The Magnetic Zeros väntar på mig i Köpenhamn istället.

Det är sommar.

Jag fikar på rotundan och väntar på spelningarna.

Vandrar runt i de bästa jäkla skorna jag någonsin haft.

Kommer inte riktigt till skott.

Har det bra.

Har ont i halsen.

Har inget hem.

Har det ganska jäkla bra.

Snart kommer Paris...

Frankfurt

Vidare mot Paris med mellanstopp i Frankfurt. Egentligen ville vi till Köln men kopplingen därifrån till Paris var bristfällig så vi tog Frankfurt på måfå. Det visade sig bli vår hatstad.

Jon och tyskabarn. Den första pojkens mamma var jättetrevlig och bekräftade att gul var gelb på tyska (vi lekte nämligen gul bil på ländernas olika språk).

När vi kom fram var vi akuthungriga och gestikulerade till oss halvkass kyckling med pommes. Området kring stationen var fyllt av prostituerade, knarkare och alkisar. Vi åt med god aptit.

Vi hittade en affär som hette "World of Sex". Vi tyckte det hela var lite komiskt tills vi upptäckte att hela kvarteret var smockfyllt med strippklubbar och porraffärer. Utanför dem satt rynkiga, översminkade tanter och unga kvinnor med döda ögon för att locka folk att gå in.

Gryningen kom. Kvällen innan hade vi som tur var extrakollat biljetten och insett att tåget gick tre timmar innan vi hade trott. Det gjorde oss ingenting. Frankfurt var oss hack i hälarna, nafsandes i nacken. Vi ville därifrån.

Jon sover på väg mot Paris.

Frankfurt var är en stor, tråkig, äcklig industristad. Det enda vi visste var att det fanns någon slags medeltidsby men när vi försökte leta upp den så visste ingen i Frankfurt var den låg eller att den ens existerade. Istället ägnade vi oss åt att prata med kanadensaren och chilenaren som bodde i samma rum som oss. Där bodde även en Japan. Han sa ingenting.

Mot Paris.

Berlin, Ödehus 1

Några djupa andetag och sedan fanns det ingen återvändo. Vi hoppade över muren som skiljde centrala Berlin från detta vildvuxna, bortglömda urban explorerparadis och smög runt bland knarksprutor, matlagningstidningar, vinflaskor och krossade rutor.

Vi klättrade upp på taket och hoppade ner på andra sidan för att mötas av växtligheten som tagit över området.

Min dittills bästa urban exploringupplevelse. Dock så hade de spikat igen alla ingångar duktigt så vi fick nöja oss med att promenera omkring inne på området. Men tro mig, det räckte långt.

Berlin

Med fötterna tillbaka i fosterlandet i över en vecka har jag nog landat tillräckligt för att återberätta äventyret. Vi börjar på ett varmt nattåg mot Berlin.






Tysk gryning.

Tysk morgon.

Tysk gata. Den första vi hamnade på för övrigt. Det tyckte vi var roligt.

Tyskt träd framför tyskt bostadshus.

Tyska hål.

Vi vet alla att tyskarna är ett perverterat folk.

Ur denna köpte jag en svampbob fyrkantballong. Den var grön.

Stora fasadkonstverk fanns lite överallt och var helt fantastiska.

Utanför Berlins största konstmuseum som var stängt (tyskarnas museistängardag är tydligen tisdagar, har hört att det är för att de är för bakis på måndagar men det kanske bara är en myt.)

Tysk man.

Tyskt riksdagshus.

Tysk värme. Tysk fontän.

Tysk betong. Förintelsemonument.

Tysk, proppfull lampaffär. När man gick in så satt där en liten gubbe och putsade lampor.

Milkshake innan olagligheter sista kvällen i Berlin.

Alla tyskar var trevliga (förutom tanten på stationen) och ödehusen var många. Jag lyckades pruta för första gången i hela mitt liv och testade 30-talspianon men lyriska Jon. Dessutom träffade vi två trevliga pianonördar som jobbade i flygelaffären.